Jag bröt ihop...och satt/ låg med mormor på ena sidan och EÖ (som säkert ångrar att hon frågade om hon fick slagga här i natt) på andra sidan och kved av gråt (det kom ut tillslut).
Precis då kommer min lilla hund till min uppskuttandes...han slickar resolut bort all mascara och tårar i takt med att dom bälgar ut ur mina ögon och ser till att matte mår bättre. Efter visst tvång från matte ligger han tom och gullar i någon minut på min hulkande mage. Det hjälpte! Min lilla cavalier som knappt vet vilken ände som är skithål och vilken som är munnen (dom luktar ganska lika...reds anm) vet dock precis när han är behövd.
Samma sak då mitt X hade gjort slut (1a) gången. Jag låg i min soffa i fosterställning och grät tyst och frös (hade en såndär typisk brudtröja som alltid är 20 cm förkort och var för lam för att gå o hämta en filt).
Då slickade han först bort alla tårar (vanligtvis hatar jag hundslick i ansiktet men i dessa fall är det sådan omtänksamhet bakom att man inte kan säga ifrån) och sen hittade han den EXAKTA delen av kroppen jag frös mest och bökade in sin lilla kroppshydda där och lade sig så han värmde upp både kropp och hjärtat så att jag äntligen kunde somna.
Var skulle jag var utan min lilla vov?
Betydligt ledsnare kan jag säga.
Tur att jag har min hund och mina vänner. Och mormor och mamma! Jag älskar er!!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
I bland behöver man gråta, så där riktigt "fulgråta" för att få ut allt det onda. Man få säga hjälp mig, håll om mig behöver det... Ring! jag är en perfekt gråta ut axel! Vännen du är bäst! Kram B
Sötaste B :)
Mitt problem är att jag pallar inte säga "hjälp mig". Det är så sjukt svårt att be om hjälp. Jag vill inte vara någons börda..jag vill vara en tillgång..något positivt. Och när jag inte kan det så drar jag mig undan!
Du är så fin!
Puss
Skicka en kommentar