Hah *andas i papperspåse*

Vi närmade oss en lösning! Mamma ringde och var alldelles gullig över blomman.
Sen kom vi in på ämnet med hennes bil.
Tutan är trasig på den gamla och den skall besiktas på fredag.
Jag hade sagt förut att jag kunde lämna in den åt henne och besiktiga den. Dvs ta ledigt fr jobbet och göra det.

Lillebror jobbar halvtid...vänta jag skall bokstavera det:
-H A L V T I D *nickar*

Nu deklarerade mamman att besiktningen är på fredag.
Jag utbrast: -ja men då hinner du ju inte fixa tutan. Ställ in besiktningen och ta den senare så kan vi greja det.

-Nej det tänker jag inte. Nu kommer det bli körförbud!

Jag: -varför har du inte bett lillebror då? Han jobbar ju halvtid? Eller påminnt mig?

Mor: -nej DU skulle göra det, nu har du svikit. Nu kommer det gå åt skogen bla bla...

*KLICK* och där lade jag på i örat på henne.

Det störda är att innan så satt jag och försökte lösa hennes problem med tid åt henne. Hur hon skulle hinna klippa gräs på landet, åka till sin koloni, handla med bror. Alla hennes LYXproblem som hon själv väljer. Jag sa -"låt bror handla själv. Han är snart 30". Vips, en sak mindre. Då kom bilgrejen upp.

Jag vill inte lägga på i min mammas öra. Jag älskar min mamma...men jag mår dåligt av hennes sätt mot mig. Riktigt dåligt. Hon har aldrig varit såhär ettrig...eller så är jag känsligare och mer medveten.

När man blir medveten om beteenden i min familj och kanske ledsen och visar att det inte är okej...då är man svag, uppkäftig eller instabil.
Jag är inget av dom sakerna EGENTLIGEN...jag har bara svårt att tro på mina egna känslor och slutsatser. Ifrågasätter någon mig så blir jag väldigt osäker innombords först. Jag vet egentligen vad jag vill och menar men jag blir så stressad av ifrågasättandet att jag maler ner mig själv och blir en emotionell hög.

Säger jag emot pappa så är jag illojal och uppkäftig och respekterar inte honom. Ställer jag hårt mot hårt med mamma så får jag skuldkänslor så jag vill krypa ur huden och lillebror trackar sönder mig med sms tills jag verkligen vill skrika för det är så störande. Han brukade älska att säga till mig att jag var "svag" när jag blev arg o grät när vi var yngre (heck..upp till för nått år sen). Riktigt spottade ut det som om det var den värsta egenskapen man kan ha.

Jag är ingen ängel på nåt sätt (det är viktigt att säga!) men jag spenderar en stor del av min aktiva tid och tankeverksamhet att övertyga dessa människor att jag älskar dom, hjälpa dom och generellt underlätta deras liv om jag kan och även om jag inte kan så gör jag fan det!

Men ändå är det jag som sitter och har skuldkänslor nu för att jag lade på i hennes öra. Hon sitter inte och grubblar över om hon kanske borde uttrycka sig på ett annat sätt eller kanske är för hård eller att jag arbetar till 20.00 på dagarna och sen skall ut med hunden dvs får sätta mig fösta gången kl 21. Hon förlorar ingen tid på sånt dravvel. Skuldkänslor är för förlorare. Som jag.

Jag sa att det skulle hända igen...jag trodde inte det skulle bli så snart :(

OCH jag drack kaffe så nu tickar mitt jävla hjärta i en frekvens som inte ens kan uppfattas av fladdermöss :(