Tonåringar

Vad är det med tonåringar som gör att dom pratar så jävla mycket?
Det har ju ändå gått ca 13 år sedan dom lärde sig prata...borde dom inte ha vant sig vid att dom har stämband och (att andra har)TRUMHINNOR under den tiden?

Eller om folk svarar med "mmm" "aaa".."hehe".."näe" och generellt inte deltar i konversationen...då betyder det att man inte är på samtalshumör. Det är inget personligt...det är bara så att man är trött i huvudet.

I dag var jag på stressmottagningen och gjorde prover och fick fylla i formulär. Dom flesta fråpgorna var ganska lika dom jag gjorde på KBT'n men dom här verkade mer nischade.
Vissa verkade vara för att ta reda på om man var manisk...typ om man skippade att sova, pratade massor etc. Sånt känner inte jag. Jag känner bara en otrolig press att...prestera och att jag borde...mer.

Tillexempel nu. Jag har inget att göra just nu...solen skiner och jag borde vara nöjd och lugn efter en trevlig sushilunch med Wellasnubben.
Ist känner jag mig som en pinball maskin. Som om mitt hjärta är den där lilla bollen som åker runt mellan dom olika nivåerna och plingar runt ist för att vara stilla.

Jag skulle kunna ta tag i alla journaler som jag måste skriva över o sätta in i permar men jag är inte harmonisk nog att göra dom. Vad väntar jag på?
Jag känner mig som innan en tenta man vet att man inte pluggat ordentligt till...den där fladdriga lite kräkfärdiga känslan. Dag och natt...i ca 10 år. Varför kan jag inte gå ner i vikt av det? :P Det känns ju som att det borde förbruka en massa energi att gå runt med hög hjärtfrekvens, spända muskler och allmän stress.

:P hursom helst så fick jag veta att doktorn jag skall få träffa nästa vecka är psykiater. Hoppas hon är bra för jag vill bara bli klar och arbeta mot en utveckling frammåt. Jag vill inte ha några frågor kvar eller otydligheter. Skall bli intressenat.
Ändå är det ganska läskigt att det har gått såhär långt. Jag minns för typ 3 år sedan när jag precis hade köpt lasern tillsammans med pappa och jag var VETTSKRÄMD inför framtiden för det var så mycket pengar involverade och jag kände att allt liksom låg på mig. Då blev jag kaos...grät för minsta lilla och fick panikattacker el grande. Så är det inte nu tack gode Gud. Nu är det mer konsistent stresskänsla. Högvarv.

Bella försökte lugna mig lite och frågade hur hårt jag skulle pressa mig själv egentligen och tänk om det började påverka kroppen.
Även om jag var ledsen så rykte jag på axlarna och tänkte "hur mycket kan det påverka". Dumma kossa...
Hoppas jag kan få tillbaka mitt gamla jag. Hon som aldrig blev sur, som alltid var nyfiken och ganska glad...nä fyfan vad jag ljuger :P men iallafall var ganska lugn och inte lika antisocial och proffs på att vara ytligt trevlig som nu.

Det är en grej jag har utvecklat. Polerad. Någon frågar hur det är: "jorå det knallar" (byt ämne!), "och bilen går bra?" (sluta fråga om mig!) "Men berätta om DIIIG?" (BYT ÄMNE på riktigt!!).

Nu byter jag ämne :P
(jag tröttnar på mig själv).

Nu skall jag ta tag i mina helvetesjournaler ist för att sitta och cp-filosofera.

Mamma ringde igår och ville visa sin nya bil och var lite halvkaxig och tyckte fortfarande att det var mitt fel i söndags...så jag la på luren i örat på henne :( och har plågats av skuldkänslor ända sen dess (typ sitta på händerna för att inte ringa och säga förlåt att jag inte kom o tittade på hennes nya bil och hoppade runt och firade som hon ville att jag skulle göra, och jag egentligen ville för hennes skull). Men jag vill inte att dom skall påstå att det är mitt fel och sen "förlåta mig" och börja om igen. För det kommer hända igen, jag vill statuera att jag inte accepterar deras sätt. DET VAR INTE MITT FEL!

(men jag åkte ändå till Blomsterlandet och köpte en fetstor rosbuske till morsdag som jag lämnade utanför hennes dörr idag). Hon kanske kommer ta det som att jag ber om ursäkt. Men det är det inte.

Aja...journaler var det ja...(fast jag kommer sitta o glo på fejjan ist :P)