regn

Vädret är skönt idag. Mulet och svalt och regn. All grönska behöver vatten så jag klagar INTE! Hade det varit kavt hade jag gnällt men det är underbart friskt.

Sen jag pratade ut med min familj om ny bostad åt mormor och alla var så "hjälpsamma" så har....INGET hänt!
Så jag sket i alla prostojvälvilliga människor och ringde min hyresvärd. Dom lät jätteöppna för förslaget att vi letade efter en till, mindre lght åt henne. Dom satte mig i kö direkt och som det lät på henne så var det nästa lediga tvåa. *hoppas* det vore guld.

Har just varit ute med hunden. Min hund är inte som andar hundar (eller så är han det man vi träffar inte så många sånna :P)
Av någon anledning så gillar han att ha saker upptryckta mot sin rumpa om han skall bajja. På vintern hittar han den brantaste snödrivan sen ställer han sig med rumpan i uppförsbacke och börjar. På sommrarna så backan han in baken i buskar.
Detta leder till att det är svårt att plocka upp skiten för jag måste stå och plocka det från grenarna. Så man spar på påsar :P han är konstig min hajjy.

Jag har fått svar på saker som utretts. Inga gallproblem...dom kollade smärtsamt noggrannt.
Nu skall jag till stressmottagningen och se vad dom har att säga. Hoppas dom spärrar in mig.

Mormor var hos mamma igår kväll och det var så skönt att få röjja här hemma. Hon har förlorat sinnet för att städa som alltid varit hennes främsta grej så det är tidningar och journaler och medicinlistor överallt. Hemtjänsten bryr sig ju inte om att lägag saker på ett ställe utan lämnar pärmar framme, öppna precis som dom låg. Låter löjligt men att plocka in samma pärm HELA tiden i sitt eget kök är störigt tillslut.

Jag funderar på att åka på nån galen semester själv. Typ bila i USA. Eller Route 66.
Jag har inga polare som är obundna som har samma intressen som jag. Alla är gifta, har barn eller...nej fy vad deppigt...nu insåg jag att jag kom ett steg närmre att bli som mormors syskon. :( dom var ogifta och reste själva och även om dom var underbara männsikor så vill jag inte bli så.
Jag vill inte vara själv. Jag har tänkt ganska mycket på tiden när man va 15 och alltid hängde med folk. På något sätt saknar jag det.
Man tog hojen till badet, man låg inne på sitt rum och fnittrade åt något helt trivialt eller lyssnade på musik och drömde om nån grabb. Man kunde vara ute och flänga sent ihop utan att någon behövde tänka på sin kille eller unge eller tåg eller något. Jag och Emma brukade sitta på bryggan vid ån och prata till solen gick upp efter att vi hade varit på bio.
jag saknar mina bästa vänner, jag saknar att vara oberoende och ha ork. Man kanske kan acceptera att man är 30 och inte 21 när man har barn och saker som fyller ens tillvaro som är värt något.

Men att bara jobba och sen gå hem till hund och mormor (är ju värt för att man tar hand om henne) men inte på ett sätt som är....framtidsdanande...låter det konstigt?

Det jag gör idag...leder inte till en massivt positiv framtid för mitt liv. Jo för mitt arbetsliv...men inte för min utveckling som människa...som kvinna...som det man är avlad att göra.

Jag säger inte att jag vill ha barn....men jag vill dela min tid med någon, vill vara förälskad och vara älskad. Jag fattar inte varför det skall vara så svårt att bli det. Har jag en sån hemsk insida att när man lär känna mig så drar man?

Det som gör allt så svårt var att jag kände att det var så (som att man hittat en bästa vän som gjorde att man kände sig som 15 igen), fast med någon man älskade, med Jonas. Känslan av att sitta o garva åt något till sent på natten tills tårarna sputade, ingen annanstans att vara, lyssna på musik och gilla samma saker och DESSUTOM ha världsbra sex på det. Vad mer kan man vilja ha? Jag kommer inte förbi det. Jag hade en bästa vän och resten också. Fast på lån. Jag fick bara lukta på det. Sen försvann det utan förklaring. Det VAR inte så att jag satt o bara hade kul själv. Det var inte alltid bara kul heller men dom orsakerna har med saker att göra som jag inte fick eller kunde hjälpa till med...men det var på det hela så mycket bättre än något annat jag har upplevt.

Jag ser brudar som har krav, skriker och tjatar, låter sina utbrott skölja över sin partner..som har kille. Som lyckas.

Äh...nu fick jag svårt att svälja för klumpjäveln sitter i halsen och kväver mig.

Jag vet inte var mitt liv gick åt helvete...och jag hittar (!) inte (!) tillbaka (!) Jag märker bara att jag är en annan människa än jag trodde jag skulle vara vid 30.

Livet är grymt. Jag kunde fått leva vidare ovetandes...