Ojoj nu filosoferar jag igen...

Jag har spenderat merparten av mitt liv med att oroa mig för saker som kan hända min familj..mest. Jag menar OROA mig!!!

Men när saker väl har hänt..som mormors stroke som nästan tog kål på henne tex, så tvingades man möta sina rädslor ansikte mot ansikte och insåg att livet ändras...varesig man vill eller inte och definitivt varesig man oroar sig eller inte. Det är hur man hanterar det som spelar roll.

Jag kunde inte vara förberedd på att nästan förlora henne för jag hade aldrig förlorat någon så nära på ett sånt sätt. Men man lär sig ju saker av alla företeelser i livet. Jag lärde mig mycket då och efteråt. Om jag skulle förlora mormor NU så skulle jag känna mig trygg i att hon vet hur mycket jag älskar henne, inte ångra något och vårda alla våra minnen och kunskaper jag fått av henne mycket ömt. Jag är förberedd på ett vis som var smärtsamt som fan att uppnå men jag är nog ganska tacksam för det ändå, den dagen det händer. Hon kunde ju lämnat oss knallfall där för 2 år sedan utan någon förvarning.

Grejjer som föranlett dessa grubblerier jag har nu, är dels min operation och dels att jag pratat med så många kompisar på sista tiden som är trötta i sina förhållanden och vi har pratat om kärlek etc.

Min operation! Jag har orehört många tvivlare runt mig. Alla har en moster eller faster som kanske sprack i magen och eventuellt kanske fick problem med rapar och kunde kanske få kramp i ena benet om dom åt brysselkål på torsdagar. Men ingen vet vem det var egentligen eller var dom hade opererat sig eller om det var gastric banding eller kanske bara magkatarr.

Men vad det handlar om för MIG är (!) jag får sjukdomar om jag inte gör detta. Jag har ett genetiskt arv från helvetet. Jag vill inte sitta och ha hjärtsvikt när jag är 55 och diabetes från första graviditeten.

Det här beslutet har jag övervägt i över 1 år med den inställningen att jag inte skulle göra det.
Men mer och mer under året som gått har jag insett att jag har ingen möjlighet att klara det annars. Jag har FÖRBERETT mig mentalt, successivt under beslutsprocessen och testat mig själv både psykiskt och fysiskt hur jag eventeuellt skulle kunna klara det.

Det är inget beslut jag har tagit lättvindligt. Jag vet vad ingreppet innebär för min kropp och efterföljande liv men jag vet även vad riskerna är med att forstätta som jag är nu.
Dom riskerna är större.

Jag vet inte om jag ÄR 100% förberedd på hur det kommer att bli efteråt men det kan ingen vara. Man vet inte om ett barn man föder har ADHD eller downs syndrom. Förressten...med barnafödande kan man ju välja att inte skaffa barn utan att man blir sjuk. Men här måste jag välja detta om jag inte vill bli sjuk så som min pappa och alla på hans sida är.

Jag vet inte vart jag skulle med det här inlägget ;P för det har avbrutits 16 ggr minst under dagen och nu är klockan snart 19.30 och jag är helt slut i huvudet.

Jag skulle ju filosofera lite om kärlek och sex också men det hinner jag inte nu :P

/ BitterTwitter den tankspridda "filosofen" som tappar tråden...om hon någonsin hade den till att börja med :P