Here is the thing

Jag har skrivit oharmoniska saker på sistone som får folk att reagera.

Jag är inte lycklig just nu om någon undgått att se det :P

Om det vore så att jag bara var olyckligt kär så skulle jag aldrig vilja dö i sömnen....så stor betydelse har inte kärleken i mitt liv...jag har ändå varit olyckligt kär mer eller mindre hela livet.

Att jag har svårt att släppa mitt X är väl mest för att han var en ganska plågad själ när vi var tillsammans.
Jag såg den fina människan han är i grunden men han hade ett väldigt tvunget förhållande till alkohol och det gjorde kommunikation ganska knepigt för antingen sades förmycket under influens eller så sades ingenting under baksmälla.

Gränsen mellan känslor och ångest var alltid ganska tunn och hindrade mycket från att sägas och således utvecklas.

Att han NU lever nykter och tydligen kär...gör ont.
Fast ingen är lyckligare för hans skull än jag...att han inte är under en konstant piska som tankarna kring alkoholen var (han var inte fysiskt beroende..mer psykiskt fixerad av alkohol).

Men...nu är han nykter och satsar på alla dom saker som var positiva när vi var tillsammans. Han LEVER!
Det gör ont att inte få del av den delen av honom.

Jag fick ta del av en plågad människa som emellanåt visade tillräckligt mycket fint för att jag skulle lära mig älska honom men ändå hade mycket som gjorde det svårt att utvecklas som ett par.

Det skall väl tilläggas att han tydligen inte har sånna känslor för mig att han VILLE utvecklas till ett par med mig och kanske alkoholen var ett sätt att försöka gömma det...slippa såra mig...slippa göra något som var jobbigt.

Men jag vet ju också att han druckit innan vi träffades. Det där kan man vrida på hur mycket som helst. Den anda som vet svaret är han.

Men summa summarum...nu får någon annan njuta av det fina hos honom (som han inte ens vet är fint) det som jag kände att jag kämpade för under vår tid tillsammans. Och det gör ont!

Men som sagt...det är långt ifrån allt som gör att jag vill dra ett 3-meter tjockt jordtäcke över mig.

Jobbet är fullständigt sjukt jobbigt. Jag skriver inte om det lägre för ALLA som jobbar hos oss läser min blogg. Det går inte att skriva utan att det skapar stämningar (sånna som kvinnor skapar i luften :P inte juridiska), motsättningar och problem generellt.

Jag försöker ta mer kontroll över jobbet och ge mindre till min far som är ett katastrofområde för det mesta (men han HAR mer erfarenhet än jag och den BEHÖVS tyvärr i dom mest otippade stunder så man KAN inte avfärda honom hursomhelst heller).

Mormor är ganska borta och jag orkar sällan åka längre och hälsa på.

Jag kan inte lämna jobbet i lokalen när jag går utan det förföljer mig som en blöt filt. Det genomsyrar allt.

Jag försöker aktivt göra saker för att man SKA göra det, städa hemma, laga ordentlig mat, jogga, bla bla bla...men jag känner en ganska stark känsla av: skall det vara såhär? IS this it? ( det kanske var det MJ insåg (this is it :P)...och han dog ju :P)

Jag har känt den känslan hela mitt liv, för jag har tex alltid känt av mina föräldrars skiljsmässa (dom skiljde sig när jag var 12 och första gången jag frågade pappa och mådde illa av ångest när jag frågade, var när jag var 5år gammal) och sen när mina föräldrar haft sina nederlag i livet var jag har varit deras största stöd och bästa vän. Det är en jävligt ensam känsla. En gammal känsla. Man får en gammal själ av sånt!

Så jag och den här känslan har gått hand i hand sen ganska länge tillbaka.

Enda gången jag kände att den lyfte var när jag var hos J i Örebro. Det fanns ingen annanstans jag skulle vara i världen just då. Det var 1a gången i mitt liv jag kände så.

Man kan hantera all annan skit när man har något att se fram emot. Något att längta till EFTER skiten.

Jag har försökt dejta, försökt hitta...det är ingen jävla dans på rosor. Det är inte ens en svängom i en kohage full av skit.

Nu skall jag förhoppningsvis på en TILL dejt och han verkar go men han bor i Karlstad och det är inte nästgårds direkt...men men. Jag skall ha ett öppet sinne och får väl hoppas att han har det också.

Hoppas jag har kunnat förklara för er varför jag känner som jag gör.

Jag känner jättestarkt att livet skall vara mer än detta. Och är det inte det så förstår jag inte VARFÖR jag finns.

Förstår någon vad jag svammlar om?

Jag är säker på att andra tänker samma tankar ibland...men man säger det inte och kanske speciellt inte om man vet att folk skall se det. Men jag skriver den här bloggen om mina känslor...på gott och ont. Därför får ni läsa vad jag känner...på gott och ont!

Men man skall minnas att bara för att jag skriver en sak i ett inlägg så behöver inte det vara känslan som man skall förknippa med mig 24/7. Känslor går över, känslor kommer tillbaka, känslor är känslor. Om dom vore konstanta skulle dom kallas tillstånd.

Ha det i åtanke när ni läser!

*