Faaaaaaaaan

Jag har gjort det igen :(

Ett telefonsamtal..ett enkelt telefonsamtal som jag sköt på av "tidsbrist"... :(

Min irländska mormor...inte min riktiga men hon var min mormor på Irland när jag bodde där...brydde sig, kokade té, jag lade hennes hår, körde henne än hit än dit...nu ligger hon som en grönsak på sjukhus efter en stor hjärnblödning.

Jag svor ju efter att P-A drabbades...han var bara 44 så det var helt otippat att något sånt skulle hända honom... att jag aldrig skulle skjuta på att höra av mig till folk jag älskar. Pam visste jag ju, kunde bli sjuk när som helst...ändå tänkte jag "imorrn skall jag..jag skall bara"...nu kan jag aldrig mer prata med henne :(

Hennes goa lilla gubbe Joe som vigt sitt LIV åt att lyssna på hennes EVIGA babbel om sjukdommar, hon var en riktig liten martyr och hypokondriker. Hon har haft Parkinson och mycket annat i flera år så hon HAR lidit länge men gudarna skall veta att Joe har lidit mycket mer.

Men aldrig att den mannen klagade en enda gång...han yppade inte ont ord om sin hustru någonsin. När HAN blev sjuk och fick ett brock på sin aorta var det enda hon kunde prata om att hon måste sova ensam. Då flyttade jag in hon dom i flera veckor så hon kunde sova. Så jag VET hur han har levt. Hon är en fin människa men vi kan säga såhär.......han har stått i skuggan som en trofast tjänare i alla år.

Undrar hur han kommer hantera detta? :( han är ändå 85 år gammal.

Joe är mannen som knäcker ALLA män jag någonsin träffat. Han är gentlemännens urman. Han är händig, driftig, lärd, kärleksfull, stilig...underbar!

Jag är mer rädd för hans skull egentligen än för att hon skall dö. Det låter hemskt..men hon har varit "döende" i flera år.
Jag är mera rädd för att han skall vara helt TOM utan sin roll som vårdare. Jag hoppas så klart att det blir...hur fel det än låter...en lättnad för honom. För på irland har dom inte hemtjänst etc som vi har. Den här mannen har lyft sin hustru än hit än dit, skött ALLT..TROTS sina egna krämpor etc

Jag hoppas att han trots sorgen kan bara få vara gammal nu. Få vara i centrum och bli ompysslad som han alltid förtjänat!

Hon får äntligen sin frid...hon hade fått hjärnblödningen i sömnen och aldrig vaknat. Det absolut bästa sättet att få en hjärnblödning på om man är i hennes tillstånd och ålder. Nu hålls hon vid liv av maskiner :(
Antagligen går hon bort idag eller imorgon.

Begravningar på Irland sker direkt...jag skall åka dit. Jag måste vara där för Joe och grabbarna. "grabbarna" är alla i 40-års åldern men maken till respekt för sin mor har jag aldrig sett. Och jag respekterade henne också. Hon var som en drottning som man liksom hanterade med silkesvantar. Löjligt ibland men så hade det alltid varit och så skulle det alltid vara.

Jag blev istortsett adopterad av familjen när jag "blev förälskad" i det här gamla paret. Och när jag sen flyttade in som "hemtjänst" hos Pam när Joe blev sjuk fick jag som en "dotterstatus" och det kändes jättefint. Dom har 3 söner och ingen dotter så jag fyllde ett tomrum som dom hade. Och jag avgudar dom båda!

Det bästa jag visste var att sitta framför deras värmeelement i deras kök med en kopp starkt té och en skiva färskt vitt bröd med riktigt smör på medan vinden ven utanför. Mer hemma kunde jag inte känna mig på Irland.

Även om jag aldrig fick säga adjö till Pam...så vet jag att hon kände i sitt hjärta att jag älskade henne.

Hoppas Joseph orkar detta!

Jag skall åka såfort jag får besked om när begravningen blir.

Jag som ville skriva om den underbara festen jag var på igår och vilken skön dag det var igår. Jag får göra det senare...nu känns det fel.

Kram