Fortfarande inget...

...om vad som händer. Jobbigt att dom ringer helt akut och gråter och har sig och sen inte hör av sig mer . Jag ringde men då sade dom att dom skulle höra av sig sen.

Det kanske inte blir att jag åker för jag måste ju ha någon slags chans att boka flyg och hyrbil. Jag vet ju inte ens om hon lever eller är död än.....aah nu ringde dom....

Hon somnade in 18.30.

Imorrn får jag veta om när begravningen blir. Tydligen måste dom göra en utredning och obducera eventuellt så det kanske dröjer nån dag extra. Men jag åker. Kosta vad det kosta vill.

Vilken konstig dag det varit.
Jag pratade med Mark. Min första kärlek.
Har inte pratat med honom på flera år. Han var i ambulansen när dom hämtade henne. Han är brandman och ambulansförare. Tydligen dog hon i ambulansen och dom fick igång henne igen. Helt sjukt att han råkade vara den som blev uppkallad till huset den kvällen.

Jag har fixat så jag kan bo hos Lisa. Jag skall försöka träffa debbie och se vad fan hennes problem är...om jag hinner. Annars skall jag inte göra något annat än hålla om Joe...min fina moffa <3

Tyvärr minns jag inte min riktiga moffa för han gick bort när jag var 2 år gammal. Tydligen var vi bundisar men som sagt...minnena av honom är borta eller begravda. Så Joe är det närmaste en morfar jag har haft. Han brukade klippa ut kuponger ur tidningar åt mig, mecka med bilen, fixa småsaker och trixa så allt kändes bra igen. Jag älskar honom!

Fy nu börjar det komma ifatt mig. Jag pratade med den ädlsta sonen Brian just.
Han berättade att hon hade "hängt kvar" i ca 15 minuter efter att dom stängde av maskinen och mot slutet hade hon höjt sina armar och viftat som om hon vinkade adjö till dom alla som stog samlade runt hennes säng.
När han berättade det brast hans röst och jag såg framför mig hur den stora trygga björnen Brian brast i gråt som en övergiven liten pojke.

Dom har uppfostrat 3 underbara söner. Mycket ovanliga killar som tagit efter sin pappas fina gentlemannasätt på många vis.
Dom är en stor skara med 3 söner som i sin tur har varsin hustru och därtill 7 barnbarn. Utöver detta var hennes bästa väninna med och hennes man. Alla var samlade runt hennes säng närdom tog farväl. Det tycker jag var underbart. Jag hade så gärna varit med dom och kramat dom och sagt farväl.

Nu skall jag...göra något annat...plötsligt blev jag riktigt ledsen. Tidigare idag var jag nog bara chockad...jag blev förvånad att jag inte reagerade mer..tänkte att det var för jag var "van" från näör min riktiga mormor fick sitt stroke...men nu känns det att det kommer. När jag kommer till Dublin kommer det bli riktigt jobbigt
:(
Deras kök var alltid första stället jag satte min fot när jag kom "hem" till Dublin. Det kommer stå en tom stol där nu och det kommer vara så konstigt. Ingen kommer sitta där...det är hennes plats.

Sov gott Pamela

May the road rise up to meet you.
May the wind always be at your back.
May the sun shine warm upon your face
and rains fall soft upon your fields.
And until we meet again,
May God hold you in the palm of His hand.

Nu är du hos honom. Hoppas du är smärtfri och lätt som en fjäder. Det har varit en ära att känna dig och vara din "dotter"! Jag kommer aldrig att glömma dig <3

:'(