Asså pepparkaksbebisen

Antingen håller jag på att få tarmvred eller så har jag fått en total kärleksattack.

Det var så länge sen jag fick en kärleksattack att jag kanske har glömt hur dom känns...det ilar i magen som om jag svalt en svärm med fjärilar.

Jag har suttit och tänkt på Lale och Ege...hur det är ett år sen det lilla miraklet föddes. För ett år sedan så hade vi ingen aning om det var en pojke eller flicka...om "den" skulle må bra, om den skulle vara si eller så.

På ett år har livet berikats mer än jag någonsin kunde tänka mig.

Min vän skulle få barn...visst...absolut...jag hade inte räknat med att jag skulle bli helt över öronen råförälskad.

Jag trodde inte man kunde bli sötare för varje dag som går...eller hitta nya sätt att överraska sin stackars moster som nästan redan dör av hjärtförstoring sekundärt till kärleksoverload.

Fattar ni att hon börjar hoppa upp och ner och tjattra oavbrutet på sitt lilla egna språk och skratta i sin mammas famn när dom kommer till min port för hon känner igen sig? Fattar ni att hon satt i min famn i dag och lade en arm om vardera sidan av min kropp och tryckte sig mot mig i en riktig kram och slöt sina små chokladögon och såg trygg ut?

Jag börjar nästan gråta för jag älskar den ungen så mycket.

Hon härmar vad jag säger och hur man gör. Hon lär sig att stå ut med sin mosters eviga pussande och kramande fast hon hellre vill kuta iväg och leka med hunden.
Den lilla korven som pluppade ut för nästan exakt ett år sedan...är en liten människa med en massa åsikter och saker hon gillar och inte gillar.

Idag tog jag med henne till affären när dom var i salongen och hälsade på. Hon tyckte det var jätteroligt när jag galoperade över gatan och skrek av skratt när solen smekte hennes små lockar (henns släta lilla indierhår (därav smeknamnet baby-Apu) som vi skrattade åt när hon kom ut har blivit dom finaste små lockarna nu).

Flickan i kiosken tyckte hon var så söt och ville hålla i henne men hon klamrade sig fast som en liten koala i sin moster BitterTwitter och sköt ut underläppen och hotade med tårar om vi fortsatte transaktionen ;)

Flickan kan turkiska som är samma språk som lillans mamma pratar med henne förutom svenska. Så hon frågade på turkiska om hon fick hålla henne och för ett par sekunder så släppte all blygsel när hon hörde sin mammas språk talas ömt och fint och hon sträckte ut sina små armar mot flickan.

Men hon kom på sig själv halvvägs mellan flickans famn och min att hon fortfarande inte kände flickan TROTS att det var samma ord som hennes mamma använder ibland...och kastade sig tillbaka i min famn med ett illtjut.

Blicken i hennes ögon när hon nästan blev överlockad av turkiskan var helt priceless.
Så otroligt tillitsfull och lycklig. Hon kände sig hemma av ett par ord på ett språk hon förstod att inte alla pratade. Vi hade sagt samma sak på svenska men då ville hon inte ens titta på flickan. Hon förstår svenska lika bra men hon måste på någoit sätt ha känt en trygghet i att höra sin mammas och mormors ord och känt att det måste vara okej då men sen kom hennes mänskliga misstänksamhet ifatt henne innan flickan fick chansen att krama henne.

Hon var en liten plutt i Eges mage...en plutt som vi hade arbetsnamnet "peanut" på för vi visste inte hur hon va...vi visste bara då att hon var liten som en jordnöt. Haha.

Nu fyller hon 1 på torsdag och ingen av oss skulle vilja vara utan henne i våra liv igen.

Jag är ju inte hennes "blodsmoster" men jag är så stolt att få vara hennes låtsasmoster ändå. Jag tror inte jag hade kunnat älska henne mer om vi var släkt via blodslinjer.

Det här inlägget måste ju låta helt kocko...jag är inte Michael Jackson JAG LOVAR :P

Jag är bara blown away över hur starka känslor en sån liten knatte framkallat ur en gammal tants trasiga hjärta ;P

Och NEJ...klockan tickar faktiskt fortfarande inte!!! Försök inte ens med det argumentet!!
Jag är SÅ nöjd med min egentid :D även om jag älskar Lale-tid också...men det är ju skönt att ha lyxen att välja ;)

Ni har just bevittnat ÄNNU ett känsloutbrott ur vulkanen BitterTwitter :P

Peace