**********

Han ringde nu och vill sitta ner och prata om siffror. Säger han skall visa hur allt hänger ihop...skall BEVISA att han inte spelar allt som jag tror.

Jag orkar inte...min ögonlock är blytunga idag...min nacke gör ont och huvudet dunkar.

Hade jag haft fel så tror jag att han hade ringt igår och varit arg som han brukar om vi tjaffsar annars. Nu var han knäpptyst igår kväll..inget samtal...innna detta på morgonen.

Jag vet inte vad jag skall tro på. Min magkänsla eller pappa.

Jag orkar inte idag!!!!

Igår var jag arg och upprörd...idag är jag ledsen och bräcklig. Vill bara jobba och se frammåt. Veta att det rullar på.

Tillråga på allt så bjöd en av snubbarna på boendet i mitt hus ut mig. Jag vill skrika och gråta just nu.

Han sitter i rullstol, har ett helt knöligt huvud efter en olycka, är typ 50-bast, har ett öga, 4 tänder och låter som Christer Pettersson när han pratar (så där hest väsande) och alltid en ganska jobbig kroppslukt...inte smutsig men sådär som man luktar när man inte äter ordentligt och kroppen börjar förbränning...jag kan känna om han har varit i hissen innan mig för lukten ligger kvar och en väldig massa hudflagor. Jag och hudflagor har lite svårt för varandra.

Det måste vara hemskt att bli så förstörd av en olycka och ändå ha sinnena kvar.

Vad skall jag göra?!

Han sitter o vaktar ytterdörren på morgnarna för han har en klicker som han kan öppna med och när jag kommer med Harry säger han alltid: gåmååårrråååån och sen lägger han alltid till nåt som snygging, eller vacker etc och envisas med att öppna dörren åt oss både på utvägen och när vi kommer tillbaka och vill alltid gull amed hunden när vi kommer tillbaka.

Varför kunde han inte bara gulla med hunden?

Vad fan skulle jag svara på: vellru ta en drink och kåmma på en letten supppééééé *torka lite dreggel i mungipan med hela handen*

Jag fick tunghäfta och lyckades bara stamma fram: vavavasaru? för att försöka vinna tid och när han hade stammat fram det igen så var jag ju tvungen att säga: det låter trevligt...sen ringde telefonen TACK GODE GUD!!!! Tyvärr var det ju pappa som ringde :/ men jag mumlade något om att vi får prata mer om den där drinken och sprang iväg.

Jag vill inte vill inte vill inte vill inte...jag vill inte behöva säga nej och känna mig som en häxa eller säga ja och blir störd på mig själv för att jag inte kan släppa att han är graaaaaaaaaaaaavt handikappad. Vi snackar epilepsianfall, ögonen syns inte för dom är liksom upprullade i huvudet...fast jag tror att det är ett öga bara...jag har inte letat.

Nu ringde pappa IGEN och låter som en sårad soldat.
"do kanche såv fira fäm timmar i natt män jag sov baara tvo for jag grobblade så micket". Alltid värst! Alltid hårdast drabbad.

Jag skiter i allt just nu.

Ge mig gärna råd på hur jag skall hantera min uppvaktning :/

Rövsås!