*suck*

Pappa,

Han har flämtat runt i flera veckor som en kletigt högtryck kring mig och suckat och pustat att jag måste jobba hårdare att vi behöver mer pengar att det är kris etc.

Vi har skjutit upp hyrorna över 3 veckor 2 månader i rad, vi kan inte betala skatteverket som vi måste utan betalar i etapper vilket ger oss straffavgifter...FÖR HAN SPELAR BORT PENGARNA!!!!

Så jag bad honom att låta mig ta hand om alla kontanter och sätta in dom rakt av i 2 månader så att vi kan få ordning på skutan igen innan vi sjunker.

Då såg jag att vulkanen hotade att explodera...hans blick blev svart och han började höja rösten vid kassan. Han sade att jag skall skita i vad han gör med pengarna och inte övervaka honom.

(Jag gick förbi spelhallen på morgonen (innan allt detta jag babblar om nu) för den är på vägen till jobbet...och såg hans cykel...så jag gick in. Han har ju "slutat spela"...

Jag gick in och sade inget utan gick fram till honom och han började rabbla en massa ursäkter och det var bara små summor och bla bla. Jag tittade bara på honom och sade: jaja okej...jag var bara helt tom. Vad skall jag bli arg på liksom? Jag var inte arg vid det laget...bara tom!)

När han kom till salongen och jag frågade om han kunde ge mig kontanterna ett tag fram över...så kom han för att sondera läget efter att jag såg honom i spelhallen. Det vet jag. Jag var mild när jag frågade för jag vet hur han reagerar. Och han reagerade precis som jag misstänkte...med full ilska och fruktansvärt olämpligt språk i en lugn salong.

Så jag bad honom att hålla volymen nere men det blev han bara argare av och jag gick iväg för att få honom att sluta prata och skämma ut oss....

Aaaah nu ringde han igen...han är helt sjuk. Nu är det kris!!!

Han tror att han är Napoleon och att vi skall utföra en militärkupp...nä..men ni fattar. Han tror jag är ute efter hans tillgångar.

Han köpte en lokal för ett sjukt överpris i centrum för han var helt galen...MOT MIN VILJA...jag kastades in och ville tillslut göra det bästa av situationen. Har levt under total TERRORSTRESS i 3 år och min personal likaså. Han trodde han skulle ha kassor på 20 000 kr plus direkt efter öppningen...hur tänker man då??

När det inte hände började pressen på oss. Vi har verkligen KÄMPAT som as i 3 år och nu...NU när det äntligen börjar vända och vi HAR stamkunderna och förbokningarna som han trodde att ett ställe kunde ha när man öppnade med nyanställda frisörer....DÅ flippar han ur och säger att det går sämre än någonsin och läget är akut för att dölja sitt utflippade spelande.

Han stog kvar vid kassan och muttrade och blängde på mig som en tjur på tjurfäktning så jag gick in på mitt kontor och försökte arbeta med papper men jag var för skakad och arg/ ledsen så jag petade runt på skrivbordet och några minuter senare kom han in som jag hade gissat att han skulle.

Han kom inforsande med sitt pekfinger i luften mot mig och sade att jag skall ge fan i att lägga mig i och allt det vanliga...jag svarade med att lyfta pekfingret för att understryka vad jag ville säga tillbaka. Då gick han nästan till attack och halvskrek: ta inte din finGer såder mott mei!!! och sen såg han fullständigt galen ut av ilska...jag svarade att han precis hade gjort så mot mig och jag inte gjort något fel. Pekar han på mig när han pratar så pekar jag mot honom.

Att jag käftade tillbaka gjorde honom ännu argare och han började fluffa upp överkroppen som en jävla kalkon och se hotfull ut...kanske inte vad han menar men jag tar det så och det skulle alla andra som såg honom så också. Så jag backar undan och håller fram en hand varpå han går sjukt nära igen och jag säger att han skall sluta vara så hotfull och han ser verkligen ut som han skall slå sönder mig.
Vi dansade runt så ett par gånger och det var sjukt obehagligt. Såfort jag gled undan var han i nyllet på mig igen.

.....*lite senare*

Nu har jag försökt skriva detta i typ 2 timmar men det är en hel del annat viktigare än att blogga som avbryter :/ så nu kortfattar jag det som sades.

Pappa var flyförbannad att jag "yttrade mig" och att jag lägger mig i. Han knyckte kaxigt på huvudet och ville att jag skulle köpa stället (igen) och jag sade att det gör jag gärna men jag måste få ett lån först och då vill jag köpa båda salongerna men det flippade han ur på. Han menade att jag kan dra åt skogen om jag tror jag skall få köpa "hans" salong.

Jag sade att jag har inga som helst vinstintressen...jag vill betala av våra jävla lån på 5 mille och sen leva ett normalt liv med en stabil ekonomi för firman.
Jag sade att han håller på att sänka båda salongerna och alla är missnöjda med hur han sköter det. ALLA!!!!!

Då pekade han mig i ansiktet (igen) med sitt lilla bruna kubanska cigarrfinger(!) och sade: det err DOO som tjoRrt den herr firman i båTten!!! Du har forshtorrt!! sen drog han ner sina mungipor i avsmak när han tittade bort från mig.

Jävla rövhål.

Det är jag och mina tjejers enträgna jävla jobb som ändrat hans jävla fittprojekt från att nosdyka till sydpolen och vänt siffrorna åt plushållet. Ingen har njutit av situationen eller pressen han har utsatt alla för. Han köpte frivilligt lokalen och brydde sig inte om någons råd om inredning etc.

Jag är så jävla utmattad i huvudet nu att jag vill skrika.

Så summasummarum: min pappa påstår att jag kört hans firma i botten och att jag försöker sätta av honom och omyndigförklara honom. Jag började flina när jag tänkte på att han klarar omyndighetsförklaringen ganska bra själv men det var inte läge att säga det då.

Sen ringde han och var skitförbannad för han trodde att jag och revisorn har kokat ihop en plan mot honom och att vi skall ha mötet för att jag har skvallrat att han har ett spelberoende.

Faktum är att revisorn har frågat mig vad fan han håller på med och att hon har frågat honom det i flera år men han har inte tagit henne på allvar och nu menar hon att det är dags att vakna och inte låta ett numera vinstgivande företag glida oss ur händerna.

Visst har jag avslöjat hans sjuka böjelse för spel för henne men hon är ju inte tappad i ett stengolv...hon ser ju hans siffror varje månad...numbers speak. Fast han kan ju bara berätta för henne att han har ensamrätt på att tolka siffror och att BARA han förstår hur just VÅRA siffror skall tolkas :P hon förstår nog :P pfffffffffft

Sen passade han på att leverera direkta hot om att jag skulle vara direkt orsak till att saker kommer gå illa både för honom och alla runt omkring...indirekt konkurs och död (hjärtinfarkt som direkt orsak för att JAG "stressar" honom). Han har personligen ingen effekt på andra...liten Mahatma Ghandi...Budda...*insert eget helgon här*

Jag sade att det är oprofessionellt att hota med att man skall dö för att någon motsätter sig hans beteenden....men eftersom det är uttalat av en irakier (honom) så är det han nu sagt en profetia....alla irakier föds nämligen med den otroliga förmågan att kunna uttala ABSOLUTA TOTALA SANNINGAR SOM ÄR ORUBBLIGA OM DOM UTTALAS I KOMBINATION AV NÅGONS MAMMAS GRAV ELLER DÖD.

Andra länder och kulturer är inte sämre än att dom kan ta tillbaka något dom sagt eller ändra en åsikt eller GUD BEVARE OSS ALLA kanske tillochmed...psshhhtt...jag vet inte.....ACCEPTERA ATT MAN HAR OLIKA SYNVINKLAR på något. Men neeeeeej. Inte irakiska män.

Då är man "inte deras dotter, syster, släkting" etc...det är omöjligt att häva och om man ens nämner något om det så kan människan som uttalat förbudet etc faktiskt rasa ihop som en porslinsvas....eller hur? Visst kan man väl det? Bara av ord? Man kan ju DÖ av ord...dom är JeTeFaLiga.....ELLER INTE, JÄVLA ANALFABETER!!!!

Så jag fick iaf veta också att jag inte är hans dotter om jag fortsätter på den här vägen. Jag berättade att jag inte hade något intresse att vara hans dotter om han var så destruktiv och obehaglig som han är nu.

Nu måste jag bara klura ut hur vi skall göra med lånen...jag tänker inte ta på mig hans jävla skulder för skit han sladdrat bort utöver kostnader för salongen.

Jag skrattar av tanken på att han skall sköta den andra salongen själv. Han är ett jävla kaosområde...han har demens som yttrar sig i total ologik och ingen fattar eller kan göra något.

Den här människan jag pratar om är inte min pappa. Jag var pappas flicka...jag är inte den här mannens flicka. Min pappa var kärleksfull, lyssnade (inte mycket men betydligt mer än detta nu), brydde sig om framtiden, hade stolthet, var social (nu undviker han folk han känner i största möjliga mån)...jag kände ett behov av att vara i hans närhet och veta att han mår bra. Nu vill jag bara bort, lägga på, avbryta.

Jag känner inte den här människan :(

Jag är så ledsen för detta. Men jag VET att jag inte gör fel...många har reagerat på hans beteende...men ingen vågar säga något och då verkar jag vara den enda...jag kommer se tillbaka på detta under någon mörk period av mitt liv och undra om jag var knäpp...om jag drev min pappa fel...jag vänder det mot mig själv...redan nu har jag en groende oroskänsla att jag gör fel.

Men han KAN inte hålla på och göra oss alla olyckliga när vi ser att det funkar klockrent som ett maskineri när han inte förstör. Jag kan tom ordna en stabil ekonomi åt honom...om han låter mig fylla hinken innan han borrar hål i botten hela tiden. Han använder större borrar hela tiden och jag öser inte tillräckligt fort...ingen av oss kan ösa tillräckligt fort.

Jag bad inte om detta...jag gjorde vad jag kunde av vad jag gavs i uppgift. Och jag VET att vi gjort rätt...det visar siffrorna.
Varför vill min pappa jobba emot vad han sade att han ville uppnå? Han ville uppnå en säker ålderdom och säker framtid för oss barn. Jag kan grejja det NU. Men han börjar plocka isär maskinen och byter ut dom livsviktiga fungerande delarna mot nå jävla rostiga reservdelar från helvetet eller inget alls. Det fungerar inte. Maskinen kommer gå sönder men han pressar den hårdare och hårdare.

Jag försöker styra.

Jag försöker.

Jag har sån ångest idag att det gör ont i kroppen.

När jag var i London...så visste jag att allt detta skulle komma när jag kom hem. Det resulterade i att jag var spänd hela tiden och i lördags var jag så spänd att jag inte kunde gå utan att pipa av smärta.

Ege tryckte ner mig på golvet och skulle göra lite muskelavslappning och bara hon rörde musklerna så skrek jag nästan av smärta. Jag var så spänd att hon fick börja med handpåläggning på huden vilket kändes som thaimassage med armbågar ungefär. Först gjorde det så ont att jag ville kräkas...sen blev jag helt omtöcknad och började gråta så det sprutade. Inte för att det gjorde ont...det var som att känslorna satt fast i axlarna...när hon massaerade rann dom upp mot ögonen och bara vällde ut.

Vi skulle ut på promenad och jag ville sinka alla så jag torkade ögonen och vi gick ut men det var så....konstigt. Jag var inte gråtmild eller instabil innan hon började massera. Jag hade bara ont.

Jag känner att jag behöver en rejäl massage omgång men jag är livrädd för hur jag kommer reagera då. Kommer jag gråta ihjäl mig? Det där var ju bara en snabbmassage så jag skulle kunna gå på promenad.

Knäppast av allt...jag har inte problem i livet utöver detta. Jag är lycklig annars. Känns orättvist att jag blir insnörd i salongslivet...börjar älska det och sen spottad i ansiktet när jag försöker rädda vad jag blivit tvingad att sköta som ett barn i 3 år.

Sviken...av min pappa. Så känns det.

Jag hatar ordet sviken...det antyder att man har krav på andra människor och jag tycker inte man har rätt att ha det i allmänhet (om man inte har kontrakt, anställning etc).
Känslomässigt skall inte krav finnas känner jag. Vilja skall vara nog.
Jag brukar tycka att människor som måste ha känslomässiga krav på sina käraste saknar respekt och genuin empati. Så ser inte jag på mig själv.

Jag har inte haft några krav på min pappa. Jag har skjutit till pengar för att hans idéer skall gå ihop för han har sagt att det är en bra grej för honom när han blir äldre och för oss när vi blir äldre likaså. Jag har jobbat övertid, heltid, extratid schmextratid för SAKENS SKULL. Mot målet.

Hans krav har varit många, tunga och orimliga. Men jag har bitit ihop...länge. För sån är han och sån har han alltid varit. Men nu är gränsen nådd...gränsen är i ett rökmoln ca 694 kilometer bakom oss i Death Valley.

Det känns som någon skjutit mig med ett hagelgevär i bröstet.

Det är en sån ful sak att hota med sin död när någon vill exponera sanningen och göra det bättre för alla.

Någon som är pappas flicka..som alltid litat på att pappa vet bäst, som följt hans vilja och respekterat hans ord. Hur kan man betvivla hennes motiv? Skall hon bara vara tyst och se på när pappa plötsligt ändrar karaktär och börjar beteé sig sjukt? och varför lyssnar ingen som kan hjälpa?

När började han missbruka det? Gränsen är så luddig. Var någonstans var jag naiv och dum och var började han ändras?

Framförallt...var är min pappa?