Katto

Nu börjar du blogga igen innan jag fnattar ur totalt på dig!!

Jag TYCKER OOOM att läsa om att du skolar in Nellie och att Emil sagt snuförnuftiga saker eller att du hittat en klänning i storlek 36 som passar. KOM IGEN FÖR FAAN...gör en gammal människa glad igen!

Jag tycker inte om att läsa randombloggar...jag gillar att läsa om människor jag känner! BÖRJA IGEN!!!

Personligen har jag ont lite ont i hjärtat...inte det fysiska utan det själsliga.
Pappa dödar mitt hjärta.

Igår fick jag nog av allt...ringde mina farbröder och förklarade att jag inte pallar mer och ville veta hur dom skulle reagera om jag tog saken i egna händer o fixade in pappa på behandling.

Båda är yngre än pappa och båda har jobbat med honom och vet hur jobbigt det kan vara men båda vet hans goda sidor och hans bra kvaliteer också och älskar honom även om det har varit ansträngt emellanåt.

Den yngre av dom (som är lite...ehm...hur skall jag uttrycka mig...åt islamisthållet :P :S) tyckte att jag absolut inte får göra så mot pappa att jag fixar in honom på behandlingshem. Han menade att hans hälsa är så skör att han skulel kunan få ett stroke eller en hjärtinfarkt av ilskan och känslan av svek.

Han tyckte jag skulle stänga av mina ansvarskänslor för personal och bara sköta mitt och om det gick åt skogen så skulle jag låta det gå och skogen och pappa fick skylla sig själv och lära sig en läxa typ...

Men jag förklarade, iof för ganska döva öron att jag vägrar ge upp salongerna eller dom anställda. Vi har kämpat med blod, svett och tårar för att vända från minus till plus. Jag har lagt min identitet och själ i min salong och vill såsmåningom göra detsamma för den lilla äldre salongen också. Jag vägrar låta det gå neråt i en äcklig spiral av negativitet och skit.

Jag kände direkt att vi inte kom någonvart i vårt samtal och ångrade att jag tagit upp det med honom. Han vill väl men han är för präglad av sin "kultur". han brukade vara min favoritfarbror innan han blev...uhm...extrem i sina åsikter. Det vände som från dag till natt. Nog om det!

Jag pratade med min äldre farbror av dom två som har varit här längst. Han fattade vad jag menade och tyckte att jag måste göra vad som krävs för att vi inet skall gå under allihopa.

Egentligen ville jag prata med min kusin som är en tjej och något år äldre än jag. Men hon svarade inte så det fick blir farbröderna.
Hon ringde såklart upp sen och jag frågade henne också.

Jag vet att det enklaste skulle vara att bara "go ahead" utan att fråga folk...men pappa är en mycket välkänd person och hans problem är också välkänt. Pga hans "kultur" känner jag att jag måste ta hänsyn till hur det uppfattas av hans likar om jag skulle göra en drastisk insats.

Flera äldre irakier som känner min far sen ungdomåren sade att det skulle uppfattas som att jag stack kniven i ryggen på min far om jag gick mot hans vilja och fixade behandling åt honom.

Förvånande nog så fattade dom ändå min situation, för alla vet att jag är pappas flicka och ögonsten och aldrig skulle göra honom illa men det finns gränser för hur illa han får göra andra med sitt beteende.

Hursomhelst nu har jag invigt hans syskon i hur det är och hur illa alla vi i hans närhet mår. På något vis kan jag acceptera att familjen tar stryk...det ingår ju nästan tyvärr i kontraktet :P men inte faan skall det gå ut över våra anställda...där drar jag gränsen. Och nu har det pågått för länge.

Mina farbröder och faster samt kusiner etc skall snacka om situationen...det vore ju guld om dom kunde gå ihop som ett gäng vita blodceller tar hand om en infektion och kärleksfullt tvinga honom att acceptera situationen ist för att han får ett brev från socialen att någon anmält att han behöver hjälp.

Jag vet att jag sänker min pappas anseende iom att jag avslöjar för folk hur det är...men jag ser ingen annan lösning. Folk har en sån löjlig respekt för honom att han kommer undan med vilket beteende som helst. Han sade det till mig igår till och med..med ett stort flin. Jag muttrade tillbaka att det inte var något att skryta med alls...då såg han ännu nöjdare ut. MORR!!

Hursomhelst.

Jag vet inte om farbror har pratat med honom redan för igår hade han en nästan skamsen attityd och verkade fatta vidden av spelets skador...

När jag kommer hem från London får jag väl veta om dom har pratat om det med honom eller sinsemellan.

Men anledningen att det gör ont i hjärtat är ju att man älskar sin pappa och jag hör ju ångesten när han agerar ut mot mig eller vem det nu är.
Jag önskar bara att han hade vett att hålla tyst och inte oroa personalen för saker som han egentligen kunde mildra eller eliminiera själv. Han är förbannad på sig själv att han inte KAN spela för mer eller obehindrat utan att någon vet eller lägger sig i. Och tar ut det på 1a bästa offer som kommer i hans väg.

Det är så ovärdigt för honom och fullständigt vidrigt för dom oskyldiga som drabbas av hans konstiga vrede. Därför får jag ont i hjärtat.

Idag åker jag till London och hälsar på Emma. Nu pallar jag inte skriva mer...kanske känner mig manad senare :P

Puss