Jag kände mig stark härromdagen. Och lite förbannad. Så jag bad om ett svar från någon som inte gett mig svar. Och svaret var...det finns inget svar och det har varit många både före och efter mig som reagerat lika som jag och han är en obotlig singel med förhållanden.

Nej...jag vet! Tyst! Det är lätt att säga det du vill säga när man sitter hemma med sitt livs kärlek och allt annat. Så säg det inte. Jag vet att det är i all välmening och jag älskar dig för det. Men säg inget nu. Jag vet att det inte är normalt att fastna i sorg såhär länge.
Men jag behöver skriva om jag inte skall bli EMO.

Det gör så ont att jag vill skrika. Tårarna sprutar men jag ger inte ett ljud ifrån mig. Gråter jag högt så hörs jag och då blir jag ännu mer patetisk, även om ingen är här o kan höra. Bara att gråta så gör svinont...fysiskt och psykiskt.

Det som gör ondast är väl att när man är med någon som förklarar sin tillgivenhet för en så lär man sig. Varje sekund lär man sig om den andra personen...för man skall vara med dom länge. Dom visar alla tecken på det. Allt annat skulle vara cyniskt eller onormalt att tänka på (så säger alla iaf). Dvs att dra sig undan eller hålla sig stängd. Man väntar ju självklart innan man öppnar sig.
Jag väntade, jag misstänkte att han var kär i kärleken, jag höll huvudet kallt. Länge! Sen vågade jag...lite i taget. Kärlek som var besvarad var något helt nytt för mig. Aldrig upplevd. Så jag tog det väldigt försiktigt.

Hela tiden lär man sig, personens historia, känslor, doft, sätt, humor, tycken, åsikter, man lär känna familj...man blir inbjuden i en annan människas värld och den människan VILL vara del av ens egen värld (hur otroligt konstigt jag än brukade tyka att just DET var..vem faan vill va en del av mitt liv på det sättet- frivilligt?, men han ville, han envisades).

Sen skall man avlära sig. Man skall avlära sig hans lukt, man skall inte sakna den, man skall sluta träffa familjen, man skall GÅ VIDARE, man skall radera allt.

Och ännu värre...man skall leta upp någon ny. Och då skall man vara öppen...som enutslagen ros som aldrig någonsin ruttnat eller blivit totalt sönderstrimlad av en fet jävla trädgårdtrimmer som slet en i stycken (tur att jag inte är bitter på den fronten iaf :P).

Hur!? Hur, hur hur hur hur? Hur börjar man ens lita på sig själv igen? Hur kan man lita på att man har något som någon annan kan vilja ha efter att man blottat sitt innersta och blivit bortvald...två ggr (och det var ändå bara av en människa). Det har hänt förr men då var inte kärleken besvarad...så man blev ju aldrig lycklig på samma sätt...innan man slog i marken.

Innerst inne så har varningsklockorna ringt för man är cynisk och osäker av naturen. Man har kännt osäkerhet och tom frågat om saker. Men blivit svarad att inget är så som man undrade och man själv har slagit bort frågor och andra osäkerheter som befängda självgrubblerier för att "sånt tär på förhållanden". Det var MINA osäkerheter...eller?
Eller var det magkänslan som ville säga något? När vet man vilket som är vilket?

Jag vet bara en sak. Jag är trasig. Och jag vet inte NÄR i mitt liv som jag kommer att uppleva kärlek, lycka och harmoni igen. Och jag vet inte hur länge jag orkar leva med minnena av hur underbart det kan vara när man tror att man är lycklig!

Jag hatar söndagar!