jag tänkte skriva...

ett alldelles översvallande inlägg om hur lycklig jag var och hur bra det kändes idag. Så ringer bror. Och sen far. STÖRDA!

Från början!

Mamma ringer o kvittrar och säger att vi borde gå ut o äta tillsammans. Kul tänkte jag utan att vara bitter...det kom först nu. Så efter jag hade pratat med henne gick jag på en underbar långprommis med min lilla hund och passade på att beställa bord. Ringde pappa för att se om han ville med men som vanligt sade han nej. Jag har frågat varendadag som hans fru har varit borta om vi kan äta ihop eller ses men alltid nej. Svårt att känna sig viktig då. Men jag bestämde mig idag för att aktivt inte bry mig. Så jag sade hejdå och lade på och promenixade vidare.

Promenaden var ljuvlig. Mitt hjärta kändes lätt, mina ben var lätta och vädret var underbart.
Sen kom jag hem och började städa.

Så ringer fuckface 1. Bror.
"jag har blivit uppsagd, pappa är sjuk i huvet bla bl bla" det har hänt 24 000 ggr förr. Försöker lyssna o ge råd men det slutar med att han blir på defensiven MOT MIG (!?). Jag säger jaja...ni får lösa ert problem (pappa och han) och när vi går ut i kväll så vill jag inte att vi snackar jobb alls.

Då svarar den lilla kuken: "ja det är lika bra att du stannar hemma för det blir bara bråk när du är med. O förressten jag sa till pappa att du ville ha tillbaka din andel i lasern". (Jag har aldrig nämnt att jag behöver den (insatsen) nu. Det är vår sista prio. Salongen är min och min insats i lasern får jag när vi kan ta ut förtjänst. När banken fått sitt, tjejerna får bra löner och pappas fru är avbetald sitt lån. jag har inte sagt att det är akut alls.)

EH VA!???

Vem beställde bord? Vem sade prata inte jobb (dvs undvik ämnen som innehåller bråkpotential)???

Sen messar han mig i vanlig ordning en massa nedlåtande och nedbrytande saker som att det var inte meningen att jag skulle va med på middagen etc fast han själv sade det till mig tidigare när jag skulle beställa bord. Vi skulle ut med mormor allihopa.

Hjärtat börjar pulsera men jag försöker lägga band på mig..jag fortsätter städa...dock nu med hårt sammanbitna käkar.

Då ringer fucko 2. Pappa!

Han börjar dra hela historien och jag försöker skynda på honom för jag har hört det 100 ggr innan och för ca 3 minuter sen av bror. Jag ber om summan av kardemumman.

Han får ett vredesutbrott och börjar vråla om bror och jag, för att göra mig hörd, måste vråla tillbaka "skrik inte åt mig det handlar inte om mig"...då tar han upp vad bror har sagt och vill veta var det kommer ifrån...jag förklarar att jag vet hur läget är och att det inte är aktuellt att få det nu och jag har verkligen inte bett om det utan det var brors tolkning som han borde hållt käft om.

Pappa, i vanlig ordning börjar orera om att han kommer få hjärtinfarkt...att han har haft 2 hjärtinfarkter och diabetes... och nu kommer han dö tack vare oss (NÄHÄ?! är det sant? Fan jag har ju inte suttit o haft ångest för det förut...vilken nyhet pappa! KOM TILL SAKEN!!!)

Han fortsätter att skrika om hjärtinfarkter och livets slut och att det kommer vara mitt o brors fel och han kommer dö i salongen och bla bla bla....då lade jag på i min pappas öra.

*KONSTPAUS!!*

Jag tror inte många här fattar vad det betyder att lägga på i min pappas öra. Det är synonymt med döden istortsett. Man kan hälsa hem på ett sätt som inte är roligt nånstans.

Men jag skiter i det.

Jag är ingen boxkudde man kan ringa när man behöver det.
Jag får inte den tiden jag behöver när jag ber om den (aldrig!!)...en enkel måltid med min far (det var nog flera månader sen om inte år...som han och jag umgicks) då tänker jag fan inte ställa upp och lyssna på hans frustrerade vrede över min bror heller. jag har gjort det hela mitt liv. Om bror, om mamma, om flickvänner om farbröder...ENOUGH!

Dom kan dra åt helvete hela högen.

Jag tog ledigt på dagen idag för jag hade för mycket hushållsarbete för att kunna njuta av min söndag i morrn.
Jag hade för mycket skuldkänslor för att be om hela dagen ledigt så jag erbjöd mig att stänga MIN salong. Det tog han emot så tacksamt. Han har suttit i spelhallen hela dagen. Han kunde stängt. Men nejdå.

Som sagt....dra åt helvete era sjuka jävlar. Jag kan inte fatta att jag är släkt med er. Jag tror att det är DET den ständiga konfliktkänslan jag känner inom mig, består av.
Jag kan inte identifiera mig med de mina, min familj.
Jag kunde med mormor...förut men nu är hon "borta" nu kan jag inte göra det mer. Jag kunde med jonas med..men han kunde tydligen inte det med mig. Så jag måste ha lurat mig själv.
Så nu finns det ingen kvar. Jag hade en ganska nära relation med mina mostrar...men den känns ganska distant numer.

Det är jag och min hund. Och mina vackra vänner såklart. Men man behöver antingen sin familj eller en käresta för det där lite extra stödet och värmen.

Jag hade en helt sjuk dröm inatt, innan allt detta.
Jag gifte mig. Utan någon brudgum. Jag minns att jag stog utspökad i min klänning och kände mig så dum...och så ensam. Jag ville gömma mig men det var ju mitt bröllop. Mottagningen var en mardröm. Jag minns att jag tänkte: "fan nu är jag gift nu är det kört..nu vill ingen ha mig"...men jag hade ingen man(eller kvinna...innan ni får några teorier).
Gift med ensamheten.

Jag var alldelles ledsen i hjärtat när jag vaknade.

Tyd den!

Nu skall jag gå o stänga min salong och sen komma hem o svabba golv.

Herrå