Kärlek

Jävla kärlek.

Man tänker sig kanske att det skall vara som en stormvind som sveper en av fötterna och man blir helt galen av passion...när man är lite yngre.

Men det håller sällan.
Kärlek för mig är att man känner varandra, inside out. Varandras största farhågor, glädjeämnen, sorger, drömmar och mardrömmar. Allt.
Därtill har man passion och allt det andra. Men man har kul, man vill berätta en massa för den andra personen man vill dela upplevelser. Man känner en tillhörighet.

Kärlek är så jävla knäppt.

Hur kan man känna så och sen en dag ett par veckor senare inte känna så längre? Ena dagen så säger man att man vill ha en person i sin omgivning och sen dra undan mattan och gå tillbaka helt på vad man sade? Hur kommer det sig?

När vågar man försöka igen? När vill man lära känna någon på det sättet igen? Släppa in någon på det sättet igen?

Tiden går. Och även om det inte bubblar upp lika ofta så bubblar det fortfarande upp ändå. Jag skiter i vad folk tycker. Utan förklaring kan jag inte förstå saker. Det gäller allt från kemilab raporter till kärlek.

Förutom det här melankoliska som kom nu så har jag väl haft en okej dag.

Ledig my ass...jag var väl inne o jobbade ca 4 timmar iaf. Fan att det skall va så svårt.

Jag tog en tur ut till lill-Arvid och stor-arvid och badade och solade. Dom bor så fint att jag nästan dog. Tyvärr har dom problem med huset men om man baratittar utan att veta ngt om det så är det en total idyll. Så fint! Sen ställde jag in lunchen me pappa för att hinna hem o duscha innan pappersarbetet.
Sen kom Lina o grejjade håret hos oss vilket var en jätterolig överraskning :D

Jag tog en fika i solen utanför Günterska. Det var så skönt. Solen gassade. Skönt att bara sitta där och vara. Sen blev det jobbet i ca 2 timmer och sen handla lite mat o hem till Ullis fast eg till Åse o Thomas först. Där var det kaffe o rabarberpaj. Väldigt gott o trevligt.

Jag fick prova kokkaffe för första gången. Jättegott! Jag gillar INTE kaffe annars, men jag kan tvinga i mig det för vuxenpoängens skull. Men det var riktigt gott!
Ullis o jag skulle se the Mentalist men vi gaggade bara, så vi missade det :P så tillslut gick vi ut med hundarna istället. Harry gick fritt hela vägen, fast det var skog och nära vägen. Det gick hur bra som helst :) då blev jag glad! Och jag fick inte ett enda myggbett! Otroligt...det var MYCKET mygg där.

Sen åkte ag och min lilla hund hem. Nu är jag väldigt trött. Pappersarbetet är tungrott nuförtiden med pappa. han är gullig men något har förändrats. Det är lite som med mormor...jag måste instruera honom om dom mest basala saker...väldigt konstigt och ledsamt.
Vid ett tillfälle när jag påpekade en summa som var väldigt stor (större än vanligt) så sade han: har du fel i huvudet???? Du måste ha fel i ditt huvud!!
Då frågade jag varför han uttryckte sig så för det är ett konstigt svar på ett enelkt faktum som låg bevisat framför mig. Då började han sura om att jag "tog åt mig" av vad han hade sagt.
Jaja....ännu en dag i mitt liv.

Samma om han har lagt bort ett viktigt papper. Jag säger att jag kanske kan hjälpa..åka hem till honom o leta om han vet var han har sina viktiga papper. Då blir han sur (!?).

Jag blir inte sur på mina medmänniskor på sånna sätt som dom blir. Hur kan man bli sur på någon som vill hjälpa?

Frågar jag om hans hälsa blir han sur, frågar jag om spel så orsakar jag otur...frågar jag om vi kan ses så suckar han. Han kan ju lika gärna...göra slut (?!) vad skall jag fråga min pappa då? Tomma fraser? Nicka o le som en arab på stan? (fast dom får mer uppmärksamhet iof).
Man känner sig inte värdefull. Jag har inte så positiva upplevelser av män runtomkring mig.

Känns som jag jobbar i motvind när jag skall va positiv och vara "mottaglig" för den stora kärleken.
Om ingen man som man har kännt hitills vid 31 års ålder har tyckt att man varit värd att lyssna på eller vara med...hur skall man fortsätta då?
Ja jag vet. Jag är knäpp (!) och fokuserar på det negativa. Men ge mig det positiva då. Make me feel fuckin special nån fakking jävla gång, ända från tårna för fan!
Jag har sån väldig tur iof som har vänner som gör det!!!! Jag älskar er!

Ibland är det nog kanske inte bra att skriva ut sina tankar såhär...man kanske fastnar i negativa tankemönster?
Något att jobba bort...typ...wiiii en till grej. Känner hur jag närmar mig NUCKELIVET med stormsteg.

äh fan...hoppas jag dör i sömnen fan!

Ps jag har kommit på ett nytt nickname åt mig :P Queen of disturbia :P