En dag i fettets tecken...

Då är man "incheckad" för operationen då.

Det stog inget om att man skulle vara fastande men jag ville inte chansa så jag åt ingen frulle...sen skadar det väl inte när dom skall väga in en heller :P

Dom är så äckligt överpedagogiska att jag vill spy :P Jag veeet att inte alla är opsyrror men...TYST för jag vill gnälla på det :P ;)

Varenda jävel som jobbar på Överviktsenheten har anorexia. Alla är sjukligt smala..utom en av kirurgerna...han ser ut att vara en liten livsnjutare :P men kvinnsen...herregud!

Så när jag inte satt och störde mig på att hon kunde sätta ihop sina händer runt midjan så störde jag mig på orden..."navelen" (naveln), "papieret" (pappret) och allt sägs lååångsaamt i öööverpedagooogisk ton med ett litet uppmuntrande fnitter efterrr och gärna en tonhöjning på sista ordet.

STÖN! Snubben var iaf 65, jag är 31 och den andra bruden var typ 40...N***** Please! Vi är vuxna normalförstående (iaf dom andra två :P) människor...sluta dadda.

Det är sköna typer jag skall opereras med, vi skojade ganska friskt med varndra och personalen..men personalen hade ingen humor..på det där störiga sättet att dom typ inte tycker att man skall skämta om operationer och sjukdomar...stön! Gå och ät en bulle och lev lite förfan :P

Dom snackade något om anledningen till varför dom vill ha kvar oss på avdelningen tills lunch på onsdag och det var för att se om vi kan äta innan dom skickar hem oss.
Då garvade vi och undrade vilken sorts köttbit vi skulle få..varpå koordinatorn bara tittade på oss med såndär: "men lilla vännen"-min och sade..."ni får flyyyytande diet (uttalat som en fråga med tonhöjningen på slutet..."absolut inget annat".

NÄHÄÄÄÄ??

Jamen..nämen då så..jag avbokar nog min operation om jag inte får min bea strips och kötttallrik dag 3. MORONS! Jag hatar människor utan självinsikt och humor.

Jag är första skalpelloffret på måndagmorgon. Vi är bara 3 nästa vecka..annars brukade tydligen vara 5 åt gången.

(-)

Nu har det som valigt dröjt lite innan jag slutfört inlägget och saker har hunnit hända som gör att jag har axlarna i öronhöjd av spänning (negativ spänning) och mår illa.

Jag upprepar vad jag sade förut fast då var det om operationen, det här är annat men samma sak gäller...jag har så svårt för folk som inte kan GE lite, släppa lite...inte ser utanför sin egna "viktighetssfär"...kliv av hästarna och kom ner på gatunivå så vi kan prata som jämlikar för fan.

Jag försöker göra allt så gott jag kan. Ibland tapar man en boll. Jag är ingen maskin! Bah!

Jag hatar olösta saker. Jag är dum som tar in det så djupt..andra skulle låta det ligga och rulla runt i ett hörn utan att störas men saker sjunker in hos mig. Djupt och gör fan nästan ont. Något jag måste jobba på.

Skall NÅGOT bli enkelt nångång så man slipper "jobba" på allt? Jag är trött!
Jag har "jobbat" sen jag var typ 5 år. Innan det var det ganska plain sailing. Mitt största problem var "skall jag ha galonisar idag på dagis eller inte?" och om det var en jobbig dag så var det kanske "på vilket sätt kan jag slippa strömming till lunch?".

Man mötte människor man inte gillade redan då..men man gick inte och grubblade över det. Eller snarare..man grubblade inte över varför dom inte kan vara trevliga mot mig (!) för jag är inte otrevlig mot någon medvetet! Varför inte ta någons hand när man sträcker ut den??

Bah..jag slutar här för nu är jag helt fakkad i huvudet!

Pfft

Ps: EN av sakerna löste sig. Jag pratade med en TOPP-frisör i Stockholm om en sak jag grunnat på och han stödde mig helt och fullt i vad jag funderade på. Skönt att ha en kändisfrisör i ryggen som stöd. Tack A!!