Fakkad dag

Det här inlägget får man tycka vad fan man vill om. Det är jag som ventilerar hur det känns för mig just nu. Det kan ändras och utvecklas och jag har redan visat dom jag pratar om var jag står. Så detta är inget GÖMT meddelande till någon. Jag behöver sätta ord på hur jag känner för att kunna varva ner. Men idag vetefan om ens detta funkar.

Jag kör med raka rör.
Varför kan inte andra det?

Ni läser här och jag tänker inte hymla med orden för att skona någons känslor mer och detta gäller fler personer än en.

JAG KÖR MED RAKA PUCKAR!!! Kör med raka puckar tillbaka eller försvinn.
Det gäller både på mitt jobb och bland mina vänner...min familj har inget val. Dom får sina puckar levererade i stenhårda passningar varesig dom vill eller inte.

Om en person inte yttrar ett missnöje kan jag inte gissa mig till det. Det är ett kvinnligt missförstånd. Hela "om du inte fattar själv vad felet är så tänker jag inte prata med dig" grejjen är FEL.

Skitsamma.

Skulle va ledig. Blev såklart inte så.

Fick gå till jobbet 1½ timme innan (efter jag lämnat in min bil på service och knallat ner på stan från Salabacke) och reda ut skit så att dagens bokningar skulle flyta. Tack vare hjälp utifrån fick vi morgonen att funka men det var jävligt struligt att få ihop det.

Dagen fortsatte i raskt tempo. Folk är som galna för att få blir slingade, klippta, färgade, lösbehårade, avhårade, vaxade, plockade, noppade...galet.

Förr hade vi massa personal och inget att göra nu har vi nästan ingen personal och hur mycket som helst att göra.

Jag skulle berätta för N hur glad jag var för hennes trogna knegande och blev så rörd när jag började tänka efter att jag började böla. Stackars N visste inte var hon skulle ta vägen och gav mig en kram i vagt hopp om att det skulle stilla Niagara fallet i mina ögon. Jag var så jävla spänd i hela kroppen och det behövde komma ut nånstans. Ögonen svek tuffhetsbarriären och började spruta.

Jag började muttra om pollenallergi sen började vi skratta och allt kändes bättre.
Tack för den kramen N...den puttade mig i en bättre riktning för dagen som komma skulle. Stabil chef...

Tack vare störd humor och ett jävla råbarkat språk sinsemellan så klarar vi stressen vi jobbar under. Vi hjälper varandra att debrifa genom humor. Ibland tårar...men alltid humor blandat med tårar.

Idag var det 4 personer sjuka och en mammaledig. Av 9. Det var en av historiens största rövdagar. Jag orkar inte ens skriva om den.
Veckan kommer fortsätta i samma stil på båda ställena. Bara att bita ihop ännu hårdare och surfa ångestvågorna ey?

Jag får ont i musklerna av att skriva om detta för jag spänner mig så hårt samtidigt.

Hela den här helvetesveckan kommer vara skit! Och det är 3 arbetsdagar kvar. Må dom rulla fort.

Så en vänskap åt helvete...det kommer inte att reda upp sig.

Ett jobb åt helvete...

en jävla massa omstrukturerande KONSTANT med bokningar, personal och material som dom behöver när dom hoppar in och hjälper till

En konstant ringande telefon

praktikanter

mina egna kunder

konstanta frågor

försäljare

produktförsäljning

konsultationer

bokningar/ ombokningar/ ombokningar igen

oförberedda kunder som tar sina söta tid i telefon att boka...kan man inte förbereda sig lite mentalt innan man ringer? Varför frågar man mig när det passar om inget jag säger passar dom...säg då själv när det passar och lita på mig när jag säger att det ÄR lättare om DU säger en tid som passar dig FÖRST...så kan jag kolla om vi kan boka in dig då ist för att jag gissar 58 tider och du säger nej på alla.
Jag har 2 andra telefoner som ligger o väntar med revisorn och andra salongen och 2 försäljare som vill ha svar i salongen...helvete...kläck en TID!!!!

För att klara detta måste man ha en stab av folk som man kan lita på med sitt liv. Närvaro, lojalitet och servicekänsla. När det felar blir man helt färdig.

Jag är helt färdig. Jag lägger min själ i salongen och sätter min ära i att hålla det vi lovar. Det är MIN ära som faller när det blir strul.

Fan