Tjänna

Asså...

Idag träffade jag en brud som pluggade till världens coolaste yrke. Hon skall bli CSI-brud. Asså det var så coolt att jag fick kramp. Men jag orkar inte berätta alla coola saker vi pratade om...men det är så jävla fränt att jag dör.
Hon hade bott i Örebro i 8 år. Jag dog innombords när hon uttalade vissa ord.
Minnen. Gud...inte en dag går förbi utan att jag tänker på honom fortfarande.

Jag vill bara börja om...lära känna varandra från början som dom människor vi är nu idag...vuxna på ett helt annat sätt. Men jag skriver inte mer om det för jag känner hur jag får ont av att tänka på det...för det lär aldrig hända. Jag är ersatt.

Nu sitter jag här med en läskande Spendrups lättöl och varvar ner innan jag skall sova. Valborgsyran har reda börjat i stan och jag skulle åka ut på landet på 2 röda sekunder om jag hade chansen.
Valborg och fylla är så jävla irriterande. Jag hatar alla äckliga packade ungdommar. Det enda jag kan tänka mig att göra äör att gå ut och hjälpa dom som behöver hjälp...sånna där skrangliga blondiner som knappt vet vad dom heter klockan 3 på natten i stadsparken t ex. men det är fan knappt så jag vill det ens.

Fylla på den nivån är så jävla meningslös.

Idag hade jag avbokat alal mina kunder så jag kunde sköta markservicen i salongen för det har varit så mycket. jag hade några mindre jobb och sen ett större på kvällen som var kul men annars bokade jag om dom flesta.

Det är fortfarande ett tryck som är som en vattenkanon. Idag hade vi en lärling som provjobbade och var duktig! Hon skall jobba med oss i morrn också! Hoppas det blir bra för vi behöver verkligen folk. Kompetent och enagerade människor.

Sabina och Nathalie fortsätter att excellera ni är underbara.

Min lilla gravidis mickis kom inrullande på jobbet idag. Hon var beräknad att föda idag men se det har inte skett ;P
Jag saknar henne på jobbet så jag dör. Inte bara somfrisör uutan mer hennes söta lilla närvaro. Den tjejen kan förgylla vem som helsts liv bara genom att vara sig själv.
Det är en människa jag tackar Gud att jag träffat och lyckats behålla i mitt liv!!!

Annars...jag har blivit pånytt förälskad i min hund :) han har kommit ut ur sin trotsperiod (det finns en i 3-årsåldern) och ser man tillbaka var den inte så lång som dom varit när han var yngre. Han är en så fin hund och han gör mig lycklig!! Men det skall inte hymlas med faktumet att när han är understimulerad och överenergisk så är han ett asjobbigt djur. Men jag är så glad att det är vår så vi kan bränna loss energi ihop på landet och när vi cyklar etc.

Ute där Jeanette bor finns en slinga på dryga 5 km som är PERFEKT att springa, åka inlines på eller cykla. Den skall jag nöta asfalt på mycket i sommar. Tycker om Skölsta där dom bor. Nära stan (10 min med bil) men ändå så lantligt som det kan bli. Så bor jag gärna...och även längre bort ändå.

Pratade med bror ikväll och han påpekade hur olika vi är. Han vurmar för utbildning och ägor och prestige och jag tycker hederligt arbete, erfarenhet via upplevelse, det enkla livet är skönare.
Jag är nog ganska olik min familj öht. Och dom börjar märka det. Jag har varit för piskad av mamma och pappa tidigare. Nu tycker dom att jag är som en bångstyrig tonåring som inte har NÅGOT gemensamt med dom längre och lillebror har blivit en liten drömprins som sitter o gaggar politik tills öronen blöder på mig.

Det har blivit ett litet...avstånd mellan mig och mamma liksom. Men jag är inte som dom. Jag vill inte vara det heller fast förr vågade jag inte stå emot.

Man märker hur dom liksom nästan ser ner lite på mitt sätt att leva och prata och tycka. Men det rör mig inte i ryggen egentligen. Det vore bara trevligt att träffa någon att leva så MED så man inte kände sig så...utanför liksom.
Pappa och hans käring har sitt sätt...mor och bror har sitt...jag har mina vänner men man behöver någon mer..någon ännu närmare. En EGEN familj...HOOOOLD your horses..jag menar inte ungar bara för jag säger familj...familj kan vara en enhet som består av en man och en kvinna.

Jag kände att jag hade hittat en person som tänkte som jag...förut men...här sitter jag och filosoferar med ett tangentbord...själv.

Fan det är sånna här stunder jag önskar att jag kunde ta knark eller något annat.

Det här är anledningen att jag fullbokar mig på jobbet, lovar att hjälpa folk, håller igång som en apa...så jag skall slippa känna detta jag känner nu.

Jävla midnattsbloggande. Mycket bättre att ha datorjäveln på jobbet och skriva glättig skit så jag lurar mig själv och alla andra att allt är så jäääävla bra....

Fast...det ÄR bra...jag får liksom inte klaga...
Men jag har ett hål inom mig. Han fattade inte vilket avtryck som skapades och sen vilket hål som lämnades kvar. Det går inte att ta bort och fylls inte ut heller...iaf inte bestående.
Jag kan fylla det tillfälligt.

Ibland när jag låter tankarna komma ifatt såhär så undrar jag vad det sall vara bra för...livet alltså.
Vad är meningen med detta? Jag tycker att det är som ett grymt skämt.

Det finns ett liv jag vill leva. Men det finns inte för mig. Jag kan bara stå och titta på eller tänka tillbaka på den lilla början till detta som fanns. Det som aldrig fick bli något.
Som hade kunnat.

Sa jag att jag hatar att blogga efter midnatt....det gör ont i halsen. Nu har jag en fet jävla gråtklump i halsen.

ÄMNESBYTE!

Jag har fått mens. UNDERfakkingBART!!! Jag skall njuta av varenda minut av smärta och när jag ligger på golvet framför toan och vill kräkas för det gör så ont så skall jag tänka på hur jävla störigt det är att INTE få mens och le över att jag har det igen. Man är ju normal :P

Jag blir smalare hela tiden. Det märks när man känner på kroppen och på käderna men vågen är trögare.

Det är så konstigt att känna på min bröstkorg tex och känna hårt ben under huden...förr har jag varit vadderad som en michelingubbe.

Nu väger jag under 90 och det har jag inte gjort sen jag började plugga till sjuksköterska år 2000. Jag MINNS inte mig själv såhär :O det är en overklig upplevelse kan jag lova. Jag har blivit smalare på ställen jag aldrig varit smal på förut.

Så konstigt...och så underbart.

Jag har gått ner förut...mellan 14 och 20 kg och vägt mindre än nu...men aldrig varit så smal på vissa ställen som jag är nu. Det är svårt att förklara. Förut när jag gick ner var jag en nerbantad tjockis...nu börjar jag bli en smal person. Saker som svettningar, skav mellan benen, ont i fotsulor, knän etc som jag AAAALLTID haft...försvinner :O HELT!!!

Jag klär mig i mina kläder och känner mig helt...FRI. Annars har det gått åt såp mycket energi till att dölja den där kroppsdelen, svettfläcken, fettvalken, ha med sig bekväma skor så man kan byta för man orkade inte gå runt i vissa skor eller kläder länge.
Nu bara ÄR kläderna och skorna etc. Jag kan LEVA!

Det är en MYCKET konstig känsla...man måste nog ha varit tjock och mått dåligt för att greppa vad jag snackar om.

På tal om att snacka...nu skall jag sluta.

Har ni klarat det hit så är ni galna eller uttråkade...antagligen båda två.

Godnatt...

Jag vill vara med dig!