Magisk himlafest

Jag körde just hem från långtbort på landet och var ensam i bilen. Det var kolsvart och rätt som det var lyste himlen upp i ett fyrverkeri av ljungeldar...helt otroligt. Det regnade inte utan torråskade men himlen var ursinnig. Tor flög runt som en dåre och blixtarna avlöste varandra med ett raseri jag inte sett på flera år.

Jag är så besviken att jag inte hade kamera och stativ. Det är min heta önskan att fånga en eller flera ljungeldar. Jag har en kompis, Kalle, han har fångat ett åsknedslag i en sjö..eller bortom en sjö...och med sjön i förgrunden...kortet är helt magiskt.

Jag älskar åskväder med en skräckblandad faschination.

När jag var yngre, kanske 12 eller så, åkte jag till vårt hus, Las Piñas, i Javea i Spanien med mormor när jag kunde. Det låg vid ett stort majestätiskt berg där åskväder ofta bildades men det som var den natten var helt galet pampigt.
Mormor och jag hade gått och lagt oss och det var kvalmigt värre. När regnet började falla tassade vi ut på Nayan (verandan) tillsammans. klockan var nog 1 på natten och vi satte oss i stolarna under taket och såg hur regnet tilltog tills det lät som om det skulle piska in taket.

Jag hade aldrig sett så mycket vatten falla..man fick höja rösten för att kunna prata med varandra även om man stog tätt intill. Jag gick faschinerad runt precis i kanten mellan det torra och det blöta och lät det regna på mina fötter.

Nu är det så länge sedan att jag inte minns ordningen men det började hagla också, enorma hagelkorn men det jag minns bäst är blixtarna och dundret som följde. Man kunde nästan se Tor framför sig, dundra fram över himlavalvet.

Man kunde se staden och havet långt borta och på natten var det orangea ljus i fjärran utmed kustlinjen. Enorma blixtar avlöste varandra och överumplade varandra...det var så många att dom inte orkade vänta på varandra. Det bara öste på.
Vi stog där och kramades jag och mormor och var helt faschinerade. Jag kände mig så trygg med henne.

Hon brukade bo där 12 veckor per år...sex veckor på våren och sex veckor på höstkanten. Så ofta jag kunde åkte jag ner och bodde med henne där. Vi har alltid haft ett hela galet bra förhållande. Det var på tiden då hon var sig själv. När hon var borta från stan och jag var hemma var jag som en halv människa och skrev låååånga brev till henne och fick lika långa brev tillbaka som var skrivna på korsen och tvärsen. Jag har vartenda brev kvar!

Huset var underbart med en massa små verandor och patios runtomkring som man kunde gå ut på. Det kallades Las Piñas för att det var så otroligt många tallar på tomten och mormor älskade dom.

Jag ville ju helst skövla dom och ha pool som grannarna men eftersom mormor älskade dom och jag inte hade något att säga till om haha, så blidde det ingen pool men vi hade schyssta grannar. Jag fick agera vattendjur när jag ville hos dom.

Javea är en så gullig liten stad. Vi brukade åka till kulturhusets café och dricka Fanta Naranja (vilket är vanlig fanta apelsin, men den smakade magiskt där nere med en isbit i). Höjdpunkten var att gå på marknaden på torsdagar :) dom hade massa stånd med enorma högar av godis (dom flesta hårda karameller). Det var det bästa vi visste för det var så annorlunda från hemma och man kunde plocka på sig sjukt stora mängder för nästan ingenting (det var innan Sverige blev sockerberoende och en normal godispåse vägde ca 70 gram, mot dagens 590-1000g :P). En annan favorit var att köpa Cocas, små pizzaliknande bröd på saluhallen. Den lokala restaurangen Los Almendros hade sjukt god mat och jag firade många födelsedagar där.

Playan, Arenal var ju helt super. Man fick riktigt lyfta mig ur vattnet när det var dags att gå hem.

Oj vad många minnen som kom fram nu.

Nu har även åskvädret hittat till Innerstaden och regnet öser ner. jag skall gå och ställa mig på balkongen och njuta lite. Stänga ögonen och låtsas att jag känner alla dofter från Piñas.

Jag saknar dig mormor (som du var <3)