?

Har ingen rolig överskrift.

Igårkväll var inte lika jobbig men nog fan satt jag och grät som en idiot. Jag stängde av telefonen och satte mig i soffan och stirrade på tvn utan att titta.
Inte en lampa i lägenheten var tänd.

Allt dom senaste 2 åren har gått i ultrarapid.

1) jag köpte Harry och det var inte det lättaste jag gjort, vi kom inte så bra överens i början.
2) några månader senare tog det slut med mitt livs kärlek på ett mycket abrupt sätt.
3) mindre än en vecka senare fick mormor stroke och inget har varit sig likt sen dess.
4) som om allt detta inte räckte på en skala så tyckte pappa att vi skulle utöka våran rörelse och köpa en enorm salong.

Man kan sammanfatta allt detta med PRESS av den jävligaste sorten. Under tiden som gått har man vakat/ åkt till sjukhus och hem till mormor om inte en utan flera ggr per dag...sen det hände. Sen blev hon sjuk igen och då flyttade jag hem henne till mig.
Där tyckte jag att det minskade stressen på ett sätt iom att jag slapp allt flängande men i samma andetag förlorade jag allt privatliv. Men då tyckte jag att det var ett skönt sätt att inte ta tag i att det tagit slut med j och allt annat.

Så kom han tillbaka...och försvann på samma mystiska sätt igen och återigen sitter jag som en dumpad ful gammal soppåse och fattar inte vad som gör att han inte vill vara med mig. Nåväl jag kunde ju fortsätta att gräva ner mig i att sköta firman och mormor och hunden. Tankarna på kärleken kom men jag hade ju allt det där andra att prata om och hinna med.

Nu är det dag 2 då mormor bor i sin lght och jag bor ensam. Jag är som en zombie..fast med puls.
Jag har kännt mig så nere, så krossad och utan livslust dom senaste dagarna att jag har skrämt skiten ur både mig själv och min mamma. Igår ringde hon och jag var en blöt trasa i telefonen.
Det måste ha fått henne att grubbla för hon ringde imorse innan min väckarklocka ringde med en massa förslag på hur jag kan förbättra mitt liv...

Det är därför man inte skall säga nått till någon för antingen vågar kompisar inte prata om SINA problem eller så får föräldrar sömnlösa nätter.
Jag vill fortfarande höra om alla mina vänners liv...men jag behöver inte tycka om mitt eget för det.

Jag har nog insett att jag är ganska gammal för att vara så...efterbliven. Jag blir inte yngre. Det är lite nu eller aldrig. Och jag KAN inte. Jag står där på trampolinen och vågar inte hoppa.
Men jag vill simma...som alla andra gör.

Än så länge har jag känt mig ganska okej idag..hoppas det var en tillfällig svacka och att jag fortsätter må okej ikväll och frammåt. Jag vill inte önska livet ur mig själv...det är smärtsamt. Jag fattar inte riktigt var det kom ifrån bara...eller jag hajjar att det fanns saker som jag är missnöjd med men styrkan av känslorna...var helt förlamande. Jag hade fysiskt ont i själen.

Jag satsar på att försöka vara glad nu iaf. Det är ju trots allt det enda man kan påverka...stunden!

X