Konstiga känslor...

Idag har jag varit labilare än Katerina i BB huset efter fastan.

Jag kom hem från sjukhuset och kände mig helt tom innombords. Eller inte tom...utan sorgsen.

Tårarna som började trilla under Mickis förlossning ville inte sluta rulla....dom övergick bara från att vara glädjetårar till att vara patetisk bitterkärringtårar.

Jag antar att "vaken i mer än 36 timmar, 6-dagars arbetsvecka med skiiitlånga dagar, en brusten vänskap och bortglömda tabletter" kan ha något med saken att göra men det gjorde det inte mindre jobbigt för det.

Jag insåg att jag lever...sorgligt...eller nåt.

Jag har massor av vänner och många för att inte säga alla av dom har egna familjer. Jag blir en stor del av deras familjer och tar hand om ungar, leker med ungar, blir som en slags maskot/vän och deras liv utvecklas...men mitt står stilla.

Jag tänkte tillbaka på alla familjer jag varit vän med och varit som en del i (och det har varit en hel del under åren) dom ökar i storlek, minskar i stolek, skiljs, gifter sig...och jag...jobbar.

Jag är singelbruden som alla tycker borde ha någon för hon är ju så snäll. Och hon är ju rolig. Som en tragikomisk clown (för jag kan skämta om mig själv...eller rättare sagt...jag kan inte sluta skämta OM mig själv).

Men kommer jag nån vart?

Nej!

Det blev plågsamt tydligt idag. 23 resp 26-åringar...gifta sedan 2 år, skaffar unge..har planer.
Hennes bror...typ 25...har villa 3 ungar och kärlek.
Vad gör jag?
Spenderar min lediga tid att turnera runt bland olika familjer som tycker om att umgås med mig för det är skönt att vara (intala sig själv att man är) behövd...(?)

Missförstå mig inte nu...jag vet att mina vänner tycker om mig. Och jag tycker lika mycket om dom. Men...dom kommer nånvart. Köper hus, byter bilar (inte BARA när dom blir avskrivna i olika bilolyckor och man blir TVUNGEN att hitta en ny) reser, har rutiner...jag VET INTE VAD FAN JAG HAR HAKAT UPP MIG PÅ.... (och jag hoppas verkligen det försvinner imorgon SENAST).

Men jag vet att jag känner mig som ett patetiskt mähä som klänger på folk som egentligen skulle klara sig ändå för dom har ju sitt liksom.

Kanske låter helt stört...men så är jag ju störd också. Go figure.

Jag känner mig iaf jävligt ihålig och tårfylld idag.

Jag känner inte riktigt att jag har ett syfte här på jorden. Och varför skall man träla sig genom den jävla tristessen som är vardagen om man inte känner ett syfte?

Wohaaa...and the bottom is nådd.

*dunk*

Ps: jag tror jag söker mig till familjer för jag har inte känt att jag är förstådd eller hörd i min egen familj...*egen midnattsteori*
Nu skiter jag i det här och tar en sömntablett Ds