Hjärnblödning

Jag blir så jävla fittirriterad. Jag håller på allvar att koka sönder.

För det första blir jag irriterad på att folk inte håller vad dom lovar och tror att allt bara rullar på ändå. Vi är ett maskineri och saknas det kuggar så funkar det sämre.

Jag är iiiiiiiirrrrrriterad på min pappa och min mamma. Jag är irriterad för att min lillebror, hur jobbig han än må vara, sätts i en jobbig sits och tar på sig för mycket negativ energi (som han sen sprider vidare...att han gör det till mig kan jag leva med (jag är van...jävla cpfamilj) men det är när han sprider den till andra som det är dumt).
Jag tycker synd om honom för han har inte lärt sig slå bort det på samma sätt som jag har, även om det tog några sammabrott och en mycket störd blogg för mig att lära mig.

Han har inte behövt för han har inte tagit ansvar förut..nu börjar han känna ansvar och det börjar göra ont på samma sätt som det gjorde för mig. Man är bakbunden och halvt rövknullad från alla håll och sparkas ner på den djupa sidan i en bassäng och förväntas simma. Klart man får panik. Men lugn bara lugn brollan. Din trasiga syster har varit med förr...vi klarar det tillsammans!

Jag satt oidag och funderade på hur länge sen det var jag gjorde sånna här inlägg (som sprutar av galla och illamående) och hur främmande det kändes att ens tänka på att vara så arg och missnöjd.

Tänk vad snabbt det kan komma tillbaka...det är ju som att cykla :P

Mamma satt här och blev klippt när jag fick lillebrors samtal om hur vissa saker inte går som planerat.

Jag har sagt till henne förrut att inte sitta och prata när man pratar i telefon. Jonas brukade störa sig på att jag gjorde det också och jag har fanimig lagt av med det för då blev jag uppmärksammad på hur mycket jag hatar när mamma och mormor gör det. Men hon fattar inte...alltså FATTAR INTE att hon inte måste ge råd på saker hela tiden.

Jag börjar efter samtalet spy ur mig situationen -bara för att lätta på trycket- och genast måste hon rapa upp en lösningsplan komplett med ord och andningspauser, kroppshållning och hur många grader det skall vara i rummet när jag pratar samt vad jag skall ha på migoch hur många gånger jag bör blinka...

Okejdå...lite överdrivet var det kanske nu. Men ni hajjar. Jag vill inte ha en paketlösning. jag är chef och vet hur personalen tänker, hur lillebror tänker och agerar och hennes chefsöverläkar applikationslösning som är steg för steg är jobbig. Så jag avbryter och säger: låt mig prata klart jag är inte färdig, jag vill bara förklara. Jag blir frustrerad för jag vill bara tänka högt om frustrationen, inte få en fabriksklar lösning nerkörd i halsen. Jag uppskattar tanken att vilja hjälpa men en steg för steg lösning är inte rätt just här. Vilket jag säger FÖRST..innan det blir riktigt inflammerat.

Mamma: -vem fan är du...nu pratar JAG!!

Jag: -Eh..va? Jag säger bara att jag vill fortsätta förklara vad problemet är.

Mamma: -ja men nu skall JAG prata och du skall lära dig ta råd. Men du kan väl allt vid din höga ålder...du har ju alltid kunnat allt från födseln... *sarkasmhagga*

Jag: -men jag säger ju bara att jag inte villha en lösning i det formatet och att jag vill prata ur mig...du behöver inte lösa situationen åt mig (jag hade inte ens pratat direkt till henne innan...HON började prata råd till min ryggtavla när jag pratade i telefonen). Jag pallar bara inte att du skall diktera hela förloppet av konversationerna jag kommer at ha, det hjälper inte mig och jag orkar inte lyssna på det.

Mamma: -du skall kunna ta råd som alla andra och vem tror du att du är som kan cencurera vad jag skall säga och inte säga bla bla...

Jag: -jaja jag är Stalin....du är en stackars förtryckt medborgare...men jag PALLAR ÄNDÅ INTE sitta och lyssna på saker som inte är användbara eller intressanta för den här situationen...VAD ÄR DET SOM ÄR SÅ SVÅRT ATT FATTA??????

Jag orkar inte återge mer och ni orkar nog inte läsa men det slutade med att hon stormar ut ur salongen med ett bitterdroppande: -"ja du behöver ju tydligen inga råd, du kan ju allt från födseln. Det spelar ingen roll att man är äldre och har erfarenheter..blablabla"

varpå jag vänder mig om och går iväg med ett högljutt: -jaja men gå hem då jävla DRAMAKÄRRING, om du inte fattar vad jag menar så HEEEJ DÅ!!!

(sen får man ångest och tänker: tänk om hon blir påkörd på hemvägen :P)

Min pappa är också en långrandig jävel och jag orkar verkligen inte sitta en minut till i mitt liv och lyssna på folks ord-onani (mitt uppfunna favoritord) om det inte hjälper mig eller dom. I mammas fall blev hon bara snopen och förorättad att en snorvalp ratar hennes högaktade råd.

Pappa kan harpa på om saker som inte har NÅGON som helst relevans till det man pratar om bara för att han skall framställa att han har det jobbigt eller något inte funkar i övrigt. ÄR DET RELEVANT TILL DET VI PRATAR OM?? NÄHÄ....DÅ KANSKE VI KAN TA OCH TÄNKA DET TYST FÖR OSS SJÄLVA DÅ ISTÄLLET SÅ SLIPPER MINA SKAVSÅR I ÖRONEN BLÖDA IKVÄLL IGEN!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaargh!!!

Nu har jag spytt ur mig all aggression och känner mig som nyejakulerad kille troligtvis känner sig, matt, ointresserad och vill sova (alternativt röka).

Men det finns lite adrenalin kvar..helst vill jag boxa sönder en sandsäck tills jag får blodiga knogar eller köra MC (Banditen med stenhård fjädring) på en stubbåker (sittandes) tills hjärnan skakar sönder *gGgGggggGGGnGnNNgGggGGGG*...men jag skall försöka använda den energin till att gå hem och gå ut med hunden ist. Och att vara snäll mot hunden samtidigt.

Suck!