...

Långt samtal med en besviken kusin.

Jag förstår hennes besvikelse. Jag vill säga förlåt men vad hjälper förlåt när kvällen redan blev förstörd...förlåt får en inte att minnas kvällen med värme i efterhand iaf.

Vi pratade om mor och bror. Hur dom tydligt känner behovet att trycka ner mig och hur jobbigt det är för andra att lyssna på den eviga kampen. Varför känner dom behovet att trycka ner mig?
Antagligen för att dom inte mår bra själva.

Men det är sättet dom gör det på, som jag känner är så fult.
Dom pratar i en lugn nästan manisk ton om vad jag borde göra och hur. Jag ber dom vänligen att sluta en, två tre...fem gånger alternativt förklarar varför jag gör dom jag gör (vilket alltid skjuts i sank).
Dom lägger huvudet på sned och tittar på mig som Freud och säger: vi vill bara hjälpa dig och det är för DIN skull och menar att det är en fri värld och man får säga vad man vill.

Dom skall alltid diagnostisera och problemlösa andra.

Visst är det en fri värld. Och jag borde kunna låta det rinna av mig...men efter årtionden av att bli ordmanglad och våldsmanglad och aldrig få visa ilska eller försvara min ståndpunkt så har jag blivit defekt i huvudet och reah´gerar med ilska direkt.

Det är precis vad dom älskar för då kan dom dömma mig, säga att jag är sjukast i familjen (gärna med en liten diagnos) ist för att tänka på vem som faktiskt HAR ett diagnostiserat problem på 4 bokstäver och inte fullföljt en enda utbildning eller har haft ett riktigt jobb i hela sitt liv.

Kusin påpekade att jag har en massa saker jag har åstadkommit i mitt liv själv och kvalitéer som är bra...men hur svårt är det att minnas dom när dom människor som skall vara en närmast står och säöger att man är dysfunktionell, inte normal för att man reagerar som man gör och inte kapabel att sköta sitt liv själv vid 31 års ålder?

Det är svårt att tro på sig själv om inte ens närmaste gör det.

Jag skall försöka. Jag har kommit längre än förut iom allt jag har tagit itu med under det sista året...men jag är inte där än.

Ena minuten höjs jag till skyarna...om jag ger lillebror mat, pengar eller hjälp. Om jag väljer att inte lyssna på PÅTVINGADE råd, inte umgås (för att undvika situationer som igår), säger emot, inte hjälper till...då är jag underlig, den som förstör, svarta fåret etc.

Jag skall vara den som är mogen, inte sänker mig till samma nivå, vänder den andra kinden till, kommer på lösningar, är störst etc...men någon gång tar det slut..någon gång är man förbrukad på den fronten.

Jag har ingen diagnos på 4 bokstäver...men under åren har jag fått högt blodtryck, depression och mycket annat. Det finns gränser för hur mycket jag skall ta för att ett syskon har en sjukdom/diagnos.
Den gränsen överträddes när jag var 10.
Nu är jag över 30...gör matten själva.

Idag vaknade jag med huvudvärk och hjärtklappning. Det hade jag inte räknat med när jag planerade min lediga dag.

Jag blir den som "förstör" för jag säger ifrån. Först lugnt, sen lite mindre lugnt tillslut briserar jag. Men i vanlig ordning måste JAG vara den som slutar brisera...JAG måste lära mig tolerera DERAS känslomässiga inkompetens för att alla skall må bra.

När blir det min tur?

Måste jag ta avstånd från alla som inte kan respektera mig...hela livet?

Hur skall man lära sig att älska och bli älskad då?..om man hela tiden måste hålla på såhär?

Synd på en vacker dag att sitta och må såhär.

Jag vill ut och åka skidor.

*