Jag orkar knappt skriva detta men om jag inte gör NÅGOT så vet jag inte vad jag ska göra.
Länge sen jag haft den här känslan. Vill inte ha den, det är så ensamt. Ingen kan hjälpa liksom.
Pappa fattar inte sitsen han sätter mig i.
Just nu känns det som en jättehand kramar min bröstkorg så hjärtat löper amok o jag får jobbigt att andas lugnt. Jag har ångest.
Mycket!
Vill inte :-(
Vill sova. Vill känna lugn.
Fy...
Utåt sett syns nog inget, men inne gör det ont, är det jobbigt att andas.
Det var flera år sen jag kände panik som detta. Då skrev jag inte om det, nu kan jag det. Det hjälper lite. Men inte mycket.
Nu verkar värsta paniken lugna sig. Skall prova sova lite om det går.
Fy fan.
Skickat från en Sony Ericsson mobiltelefon
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar