Whoop whoop

Det här är kanske sista gången ni ser mig i livet :P jag tog bladet från munnen och sa vad jag tyckte till pappa och det var inte populärt.

Jag har inte ens pallat titta på pappa sen jag kom hem för jag är så...besviken på hans...sätt.

Nu ringde han och babblade och han undrade varför jag var så kall och att han inte kände igen mig etc.

Då brast det. Jag sade att jag hade fått reda på hur mycket och hur han spelade nuförtiden och att jag inte KAN vara glad eller avslappnad eller något annat när jag och alla andra jobbar som svin och massor av dessa pengar går till hans spelande.

I vanlig ordning så börjar han haka upp sig på små saker jag säger ist för att lyssna på kontentan. Jag råkade säga ordet MIN personal ist för vår personal och det var helt fel...sen pratade jag om vilket budskap han hade gett en anställd då dom pratade om framtiden och han missuppfattade och vägrade lyssna på vad jag berättade och bara upprepade att vi ljög.

Jag är inte född igår...detta är för att ta bort fokus om det vi pratar om. Jag accepterade inte det.

Han började skrika och höja rösten som han alltid gör för att man skall bli rädd och tystna. Jag blir inte rädd längre. Jag säger åt honom att sluta höja rösten. Han uttryckte ett stort missnöje över att jag alltid nuförtiden ber honom sänka rösten och det var respektlöst. Jag är respektlös och visar ingen kärlek och lojalitet menade han.

Då blev jag förbannad. Jag sade åt honom att vara tyst (inte för att det funkade). jag sade att jag ringer honom varje dag och säger att jag älskar honom och att jag jobbar och gör si och så för honom och företaget. Ibland svarar han att han älskar mig.

Då kom det vanliga argumentet att han tog hand om mig tills jag var 5 år (typiskt sånt där arabstolthetsargument). Jag sade att mamma tog fakking hand om oss från 5 till nutid men hon använder inte det som ett jävla argument för bevis på kärlek eller skuld. Så för att han pippade fram mig och sen tog hand om mig extra mycket mellan 0-5 års ålder skall jag vara tacksam och hålla käften resten av livet?

DET FUNKAR INTE SÅ!

Då började han glida från ämnet igen genom att fråga om han inte hade tagit hand om oss sen vi var 5 år. Jag hade jävla godlust att säga att "nej du var i kina, hade flickvänner, spelade, reste, jobbade...gjorde vad du ville och mamma var den som var vår stabila, pålitliga punkt i tillvaron, vår slitsten som alltid hade oss och du var som en farbror" men jag undvek det.

Istället kom nästa fina uttalande. Du och min fru beteer er helt...jag minns inte hans ordval men det kontentan var typ att vi var respektlösa och fullständigt vidriga mot honom.

Jag blev förbannad på riktigt och höjde MIN röst och förklarade att jag sliter hund i hans firma för att jag tror på den och jag ser det som min ögonsten och jag vill att det skall gå bra..inte att vi skall balansera på 3000 kronors marginal inför varje stor betalning när det går bättre än på länge egentligen.

Och det är en skymf att han skall komma och använda alla jävla extra pengar till att spela bort vår framtid och springa runt och dölja saker och vara sur för att dölja vad han gör.

Äsch jag orkar inte återge varenda grej...
Han var på väg att explodera sådär som bara han kan...då han skriker åt en så att dubbelhakorna dallrar och man tror han skall få ett stroke. men det kom aldrig dit. Jag mötte honom sakligt och ärligt hela tiden...argt och uppkäftigt...visst men som jag sade till honom...jag får fan nog! Jag kan inte sitta och titta på när det fortsätter på det här viset.

Man hörde att han snörpte på munnen och blev förolämpad sådär som mamma gör om man säger något som sårar deras ego. Det där "jaja...jaha...ja men nä dåså.." men jag sket i det.

Jag sade att jag älskar honom för annars hade jag inte jobbat här och tagit den här skiten som pågår men nu får det vara nog.

Samtalet avslutades med en tystlåten pappa som lät ledsen och besviken.

Alla i personalen trodde att jag skulle komam ut ur kontoret gråtandes och man såg på Dalle hur förvånad hon blev när jag kom ut och såg lättad ut ist för att ha rödgråtna ögon.

Jag vet inte vad som kommer hända nu.

Han menade att jag borde gå till Akademiska sjukhuset och jobba där som sköterska men det tänker jag så fan inte göra.
Jag har byggt upp den här salongen med blod, svett och mycket tårar och jag tänker inte ge upp när det äntligen börjar gå plus.

Nu när det går plus kan vi ju äntligen lyfta upp den första gamla salongen. Det är DEN salongens tur nu att få kärlek. Svenska spel skall fan inte få den kärleken som gamla trogna salongen så väl förtjänar.

Jag är nervös inför hur det kommer bli när vi ses senare..om det blir idag eller när det nu blir.

Kommer jag palla titta honom i ögonen? Kommer han palla titta MIG i ögonen?

Jag har inget att vinna på detta. Det är inte för någon ekonomisk vinning jag säger dom här sakerna till honom. Men jag orkar inte se hur han mal ner sin personal, sin fru och sig själv i ett destruktivt pulver som förpestar allas tillvaro.

Vi går och lägger oss med magknip och vaknar med magknip. Nu får det fan vara nog!!

och så...typ

*host*

Jag är lättad att det är sagt nu iaf...jag vet att han inte kommer sluta spela för det här är sagt men nu vet han att jag inte tänker stå och le som en idiotrobot.

Nu är det bara resten kvar :P