Det är ett ljud jag älskar. Peanger som klattrar mot varandra. Det för mina tankar till ordning o reda, uträknat, uppräknat, allt på sin plats i fina rader utlagt efter beräknat behov.
Måste väl upprepa att jag är op-syrra i grunden så ingen blir rädd. Fast det blir ni säkert ändå :p
Alla frågar alltid, hur pallar du? Dom tänker bara blod, läskigt, död, blä.
Op-salen är en ren, organiserad zon. Alla har sina roller, allt är uträknat o förberett. Alla gör sitt yttersta och använder sina gemensamma kompetenser till fullo.
Det känns nästan som magi. Man får delta i ett magiskt ögonblick.
Okej, magin av att laga hemorroider eller invuxna nageltrång är kanske inte lika stor som en njurtransplantation eller kanske en stor intestinaloperation, men den finns där ändå.
Grays Anatomy fångar den där 'vi gör vadsomhelst för våra patienter' som man känner när man jobbar i ett sånt team.
Man kan ha en skitdag, ett skitliv, men när 'shit hits the fan' (som dom säger på engelska när allt brakar löst :p) så står man där utan att äta, dricka, pinka. Man jobbar på.
Grays är mycket bra gjort och påminner en gammal sjuksyrra om vad hon älskade med yrket!
Nu ska jag titta klart på House som trots sin UNDERBART bittra cyniska humor inte alls är en lika välgjord sjukhusserie.
Något som dom dock har gemensamt är att dom är dom läkartätaste sjukhusen i världen :p dom behöver inga sjuksköterskor. Dom gör allt själva OCH pratar sina kärleksliv o förhållanden raaakt i nyllet på patienterna.
:p i AM the master of nattsudd!
Gooodnatt
Jävlar vad jag svammlar.
Jag bara saknade det hela helt plötsligt.
Skickat från en Sony Ericsson mobiltelefon
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar