Ömhetsanfall

Jag kommer äta upp min pappa snart.

Tur att han sticker till Kina snart :P

Han har varit osedvanligt iriiterande med långa telefonsamtal ca 150 000 ggr per dag etc men jag har kommit på att det är för att han ser mig som sin högra hand och han vill försäkra sig om att jag känner mig okej att ta hand om ruljansen medan han är borta.

Nu har han varit sjuk också vilken gör att han ser lite ynkligare ut än han är :P vilket drar i mina små hjärtetrådar.

Han har suttit i köket i typ 4 dagar och räknat löner eftersom vi har haft så många olika anställda på senaste tiden...flottan omfördelas och utökas :P
Men jag har ju skrivit förut om hur han börjat glömma saker och även om det inte visade något i demensutredningen (som jag tvingade mamma att skicka iväg honom på) så har han erkännt ÄNTLIGEN att han inte är riktigt som förr.

Fatta hur mycket ömhet jag känner för honom när han erkände det?

I början så hanterade han det med explosiv ilska...(läs tidig BitterTwitter Blog) men nu har det övergått i ett mer ödmjukt erkännande och överlåtande av vissa saker till mig att sköta.

Det kan inte vara lätt när en ungar som man bytt blöjor på, en dag säger att "öh, du är ju inte riktigt fulltankad" (fast jag var lite mer finkänslig än så :P) men summasumarum är ju den samma.

Nu börjar hans fina sidor komma fram igen och jag älskar honom så hjärtat nästan exploderar. Visst han har svårt att komma till saken, han lallar gärna på i 100 år och glömmer vad han lovar i form av ledigheter och annat. Men när det kommer till kritan är han lojalare än en blodhund.

Han lämnade inte min sängkant när jag opererade mig.

Vi har alltid haft ett nära förhållande även om han bitvis nästan stött bort en genom att påstå att han vill vara själv. Han var mer som en "onkel" än en pappa under tonåren och det skall jag inte hymla med att det var jobbigt.

Men jag är jätteglad att jag har valt att jobba med min pappa för "for better and for worse" så har jag lärt känna honom ordentligt. Tro mig...det har verkligen varit better and WORSE under tiden. jag vete fan om jag skulle rekommendera folk att jobba med sin familj men jag är nog glad at jag valde det (trots allt).

Han är en mycket...knepig snubbe. Han har så många sidor och personligheter som han väljer hur folk skall få uppleva. Man kan både hissa och dissa så mycket med honom.

Men ju flera personlighetsdrag jag benar ut desto mer respekt känner jag (både för mig själv och honom hahaha). För då förstår jag honom på en ny nivå. Jag kanske inte gillar allt jag ser och lär men jag lär mig hur jag skall tackla honom och hur vi kan mötas halvvägs.

Fan jag tror jag har kvar en släng av det där PMS'et...jävla känslostormar :P
Måste nog börja med ppiller...undrar vad som händer om man gjort gastric och tar ppiller..om man ändå går upp? Jag går ju upp 10kg varje gång jag börjar med ppiller annars.
Men palla vara ett känsloschabrak varenda gång en liten fisig cell bestämmer sig för att vandra ner mot livmodern: PALLA! Blödningen är okej! Käsnlomässiga Balderberg-och-dalbanan är INTE okej!

Guuud vad jag snackar kack nu.

Jag kommer iaf sakna pappa när han är borta!

Lilla flintgobbe :D